Aningar i högsommarnatten

Det är kvällens senaste timma mot gränsen till natt. Ute börjar mörkret komma tillbaka. Det går inte att bortse från. Genom det öppna fönstret hörs ännu röster, men mest finns här kvällsfriden i ett hus som håller på att gå till vila. Badrumsvatten som brusar genom rören, fötter mot golvet i våningen ovanför. Folk är vakna länge en julinatt som denna.

 

Idag har värmen och solen firat triumfer. Jag har cyklat hit mellan blommande rapsfält och mognande sädesfält. I luften har legat en doft av blommor och den söta men oljiga lukten från de gula rapsfälten. Mörkret  är nästan otänkbart en sådan dag, men ändå börjar små skiftningar märkas som pekar fram  mot sensommarens dimmiga nätter och mot mörkret och kylan på hösten. Det är mörkare nu, men kanske har ännu inte de varmaste sommardagarna kommit än.

 

Med tiden har jag blivit allt mer medveten om de förändringar som kommer med årets skiftningar. Tidigare, det måste jag medge, var jag nästan blind för det vackra som finns i detta. Det var som att jag levde mitt liv mer pä insidan av mig själv, jag lät grubblerierna ta över och mitt fokus fanns inom mig. Så är det alltför ofta fortfarande, men glimtar av något annat bryter oftare igenom, inte så sällan som ett ögonblicks ilning, som strax dragit iväg och där jag åter är ensam med  mig själv.

 

Att det blivit så gör livet lite rikare, men jag vet att jag har en lång väg kvar. Det vi har inom oss må vara tusen världar, men det är en befrielse att om så bara för ett ögonblick få syn på en större rikedom som finns därute om vi låter våra själsglipor lysas igenom av rapsfältsdagens ljus och att vi kan ta emot kvällarna som långsamt tonar bort i mörker.