Palazzo dei Consoli, Gubbio, Umbrien, Italien, juli 2008 Det börjar bli några år sedan jag gjorde min första rundresa i Umbrien. År 2008 kom jag till staden Gubbio, i den östra delen av regionen. Jag minns doften av tryffel när jag kom in på hotellet där jag tog in, som också hade en inte alldeles oäven restaurang. Jag åt någon form av gräddig fylld pasta med tryffelsmak och drack en lokal italiensk öl till maten. Himlen var grå, luften kvav. Av Gubbio har jag egentligen inte så många minnen, men doften tryffel och min första fina lunch i staden minns jag. Jag minns också en kvinna som ägde en bokhandel och som jag pratade litteratur med en lång stund. Hon berättade att hon läst mycket av Selma Lagerlöf och beundrade hennes berättelser. Själv lämnade jag hennes affär med ett exemplar av Dino Buzzatis novellsamling La boutique del mistero , som är en av de första skönlitterära böcker på italienska som jag klarade av att läsa utan större svårigheter. En favoritberättelse är fort...
Jag måste erkänna, trots att jag arbetar som svensklärare och ägnar rätt mycket tid åt böcker, mycket sällan läser poesi. Det är nog egentligen dumt, för god poesi kan ge oerhört mycket, några få koncentrerade rader kan ge uttryck för sådant som ibland inte kan fångas i betydligt längre texter, som är skrivna av mindre förfarna skribenter än de skickligaste poeterna. Rubriken till det här inlägget är de sista orden i den svenske poeten Ragnar Thouries dikt "Sundbybergsprologen, ett beställningsverk inför staden Sundbybergs 25-årsjubileum 1951. Den återspeglar förstås främst en annan tid, den beskriver bland annat en arbetare med unicabox som långsamt går hemåt från nattskiftet och på himlen har man kunnat börja se DC6:or flyga över himlen". Det är i början av "skördetiden", de svenska välfärdsåren stod för dörren, alltså en skördetid för reformer och framsteg tycktes det, en tid för "den öppna staden som byggs gemensamt". Sundbyberg blir i Thoursies ...
Det är roligt att pröva nya maträtter emellanåt. De senaste åren har jag blivit allt mer nyfiken på gammal husmanskost. Den håller på att glömmas bort och ofta är det alldeles oförtjänt. Den är god och jag tycker att det skulle finnas anledning att hålla liv i traditionella svenska rätter. Det skulle vara ett fint komplement till den mångfald, som jag verkligen gillar, i utbudet av matvaror på restauranger och på matvarubutikernas hyllor. Eller komplement förresten? Det borde vara något som förtjänar mer uppmärksamhet i kraft av sina egna kvaliteter. Ikväll har jag prövat på att laga kams, ett sorts palt som tillhör det norrländska köket. Jag blev inspirerad efter att ha blivit serverad rätten hos en kollega som växte upp på Frösön och kanske är det främst med Jämtland som man förknippar rätten, som är en något mer robust släkting till den italienska gnocc...
Kommentarer
Skicka en kommentar