Världen kanske är en annan än den vi tror

Det är egentligen mycket märkligt. Vissa morgnar, de där som blir lite för tidiga och som fylls av en oväntad  vakenenergi, är det som alla ord ville sätta sig själva på pränt. Man får en märklig kontakt med det som vuxit under ytan, medvetet men kanske uppbrutet i fragment, som kikat fram under dagarna mellan bråten av tankeflöden. På morgonen, då allt är som lugnast, när mörkret ännu ligger  runt oss, då verkar det som att
det är lättare att samla tankarna.

Den här morgonen blev det en dikt, "Undantagen", en liten text som handlar om att mörker och tomhet i grund och botten är det normala i verkligheten, att våra liv, att varje liv är ett "undantag". Jag är omgiven av mörker i den tysta lägenheten och hör hur mina egna andetag som bryter tystnaden, en egentligen alldeles banal erfarenhet, men frågan är om det vi oftast uppfattar som självklart och intetsägande verkligen alltid är det. På ett plan är det naturligtvis så men ibland tycks det som att en "slöja" dras undan och det går att se något annat. Det tycks vara en allmänmänsklig erfarenhet.  Det finns de som låtit den vara ett fundament i stora andliga tankebyggen. Jag vill inte uttala mig om deras  sanningshalt, men visst kan man erfara en större klarsyn under några ögonblick och  att det ibland tycks finnas en källa till rikedom bakom all torftighet?

Men att ta med sig insikten ut i livet är något annat. Kanske är den främst det som kan lysa fram under oväntade ögonblick för att sedan uppslukas av monotonin och inte en "livston" som klingar genom livets alla ögonblick. Eller skulle det kunna vara annorlunda? Vad skulle det i så fall innebära för vårt sätt att leva, tänka och känna? Världen kanske är en annan än den vi tror.