Fula fiskar

Nu har mitt akvarium fått sina första fiskar, ett par små ancistrusmalar. Ancistrus kommer från Sydamerika och livnär sig mest på alger. De är inte precis vad man menar ned vackra, men de är speciella. Hoppas på att de kommer att visa sig vara ett bra sällskap de fiskar som kommer att flytta in senare i sommar.





Till en början verkade fiskarna förvirrade när de simmande omkring i akvariet. De rörde sig livligt längs med rutorna uppifrån och ned, nedifrån och upp i ett hetsigt och nervöst tempo. Och det är väl inte att förvåna sig över med tanke på den chock och omställning det måste vara att byta livsmiljö. Nu, någon timma senare, beter de sig annorlunda. Nu söker de sig runt i akvariet på jakt efter alger på växter, rutor och stenar. De verkar föredra att hålla sig i akvariets bakre del, säkert för att det är bättre tillgång på föda där. Den mindre av dem verkar föredra att hålla sig i närheten av filtret, kanske för att vattnet är mer strömt där.




Ancistrusmalar blir till sist stora. De kan nå en storlek av ca 15 cm och kanske blir det så till sist att de får flytta vidare om och när de vuxit sig alltför stora för mitt 24-litersakvarium. Om några veckor kommer de att få sällskap av en trio Kap Lopez (aphysemion australe), en äggläggande tandkarp i från Afrika.

Malarna är dock inte de enda invånarna i akvariet. Där finns också en del snäckor av minst två arter. Där lever några physa-snäckor och vad som kanske är posthornssnäckor. Ännu så länge är de inte så många och i mitt tycke ganska dekorativa, men jag måste antagligen se upp så att de inte blir för många. Snäckor har en tendens att ta över  akvarier där de inte hålls efter eller där den biologiska balansen är dålig. Med två malar i akvariet blir balansen något annorlunda, konkurrensen om plats och föda ökar, men knappast i sådan grad att jag lugnt skall kunna lämna snäckorna åt sitt öde.
En physa-snäcka


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gubbio, staden där en ilsken varg blev en "broder".

Bild
Palazzo dei Consoli, Gubbio, Umbrien, Italien, juli 2008 Det börjar bli några år sedan jag gjorde min första rundresa i Umbrien. År 2008 kom jag till staden Gubbio, i den östra delen av regionen. Jag minns doften av tryffel när jag kom in på hotellet där jag tog in, som också hade en inte alldeles oäven restaurang. Jag åt någon form av gräddig fylld pasta med tryffelsmak och drack en lokal italiensk öl till maten. Himlen var grå, luften kvav. Av Gubbio har jag egentligen inte så många minnen, men doften tryffel och min första fina lunch i staden minns jag. Jag minns också en kvinna som ägde en bokhandel och som jag pratade litteratur med en lång stund. Hon berättade att hon läst mycket av Selma Lagerlöf och beundrade hennes berättelser. Själv lämnade jag hennes affär med ett exemplar av Dino Buzzatis novellsamling La boutique del mistero , som är en av de första skönlitterära böcker på italienska som jag klarade av att läsa utan större svårigheter. En favoritberättelse är fort...
Läs mer

"En öppen stad,ej en befästad,bygger vi gemensamt. Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet".

Bild
Jag måste erkänna, trots att jag arbetar som svensklärare och ägnar rätt mycket tid åt böcker, mycket sällan läser poesi. Det är nog egentligen dumt, för god poesi kan ge oerhört mycket, några få koncentrerade rader kan ge uttryck för sådant som ibland inte kan fångas i betydligt längre texter, som är skrivna av mindre förfarna skribenter än de skickligaste poeterna. Rubriken till det här inlägget är de sista orden i den svenske poeten Ragnar Thouries dikt "Sundbybergsprologen, ett beställningsverk inför staden Sundbybergs 25-årsjubileum 1951. Den återspeglar förstås främst en annan tid, den beskriver bland annat en arbetare med unicabox som långsamt går hemåt från nattskiftet och på himlen har man kunnat börja se DC6:or flyga över himlen". Det är i början av "skördetiden", de svenska välfärdsåren stod för dörren, alltså en skördetid för reformer och framsteg tycktes det, en tid för "den öppna staden som byggs gemensamt". Sundbyberg blir i Thoursies ...
Läs mer

Om Tors fiskafänge

Bild
I dessa midvintertider, som föga inbjuder till långa upptäcktsfärder på cykel, blir dessa turer av ett annat slag, de sker på fantasins och kunskapens vägar, för äntligen tycks lusten att läsa ha kommit åter till mig. Denna morgon har jag återigen roat mig med att återvända till "Den poetiska eddan" och den fornnordiska mytologin, ett gammalt intresse som gång efter annan i mitt liv dyker upp i olika former. Vid Altuna kyrka, inte långt från Enköping, en bygd jag ofta men dock ovetande om detta cyklat igenom, avbildas på en runsten en berömd mytisk scen, som förekommer i en av eddadikterna, nämligen "Kvädet om Hyme". Den grovhuggna ristningen på stenen visar hur en man, som håller i en hammare, trampar igenom botten på en båt, medan ett väldigt odjur, en orm i form av stenens drakslingor, vältrar sig i smärta och vrede under havsytan. Det man ser på Altunastenen är scenen då Tor, under sitt fiskafänge med jätten Hyme, med hjälp av en krok agnad med ett oxhuvu...
Läs mer