Det blir alltid mer än så här
Trots allt verkar det som om våren har börjat komma nu. Solen har skinit från en nästan molnfri himmel och genom kylan har solens värme börjat ge sig till känna. Det är ljust länge och när kvällen kommer syns länge en långsamt rand av turkost borttynande ljus i väster. Man andas friare.
För några dagar sedan, en morgon efter en kväll ute på stan, samtalade jag med en kompis sen många år, ett samtal som både handlade om vad som händer i världen, om Nordkoreas kärnvapenhot och om livet som det är här och nu. Det ena ledde över till det andra, att aldrig har det som sker därborta tett sig så främmande och abstrakt och att den känslan vuxit genom åren då vi börjat inse hur komplexa och mångskiftande även våra egna liv är. Hur ska man då kunna greppa världen därute, något som egentligen borde vara vår skyldighet när isarna smälter och diktatorer tar strupgrepp på världsfreden?
När vi var yngre engagerade vi oss men tiden och livet verkar obehörligen ha fört oss allt längre bort ifrån det. Och så inställde sig frågan som många har ställt sig före oss: "Skulle det inte bli mer av oss än så här?"
Efteråt har jag funderat lite över vårt samtal och försökt att se igenom den täta väven av tvivel. När allt kommer omkring blir det "alltid", på något vis, "mer än såhär." Är det inte vad erfarenheten säger om man ser tillbaka? Först kamp och engagemang, sen den obönhörliga väggen som ställer sig i vägen. Sedan ledsnaden, frustrationen, tvivlet och till sist ett sorts acceptans. Det är som det är. Och när man kommit därhän upplever man ett sorts lugn som kommer till en och livet fortsätter. Man upptäcker att något nytt öppnar sig inom de nya ramarna, där man kan låta livet gå vidare, att det känns friskt och öppet, men också med ett annat sorts soliditet. Krafterna kan koncentreras och flödar ut, inte som man en gång drömde att de skulle, utan på ett sätt som just har att göra med vår oförmåga att styra livet till fullo, men ändå likafullt.
Men det jag undrar är om man ska acceptera "den obönhörliga väggen" och om det att "förlika sig med livet" inte i själva verket är ett sorts uppgivenhet förklädd till mognad? Bara det att jag ställer mig frågan känns betryggande , för om den inte fanns skulle det måhända visa att jag stannat upp, men frågor söker sina svar och det borde peka framåt mot något som "alltid blir mer än såhär".
För några dagar sedan, en morgon efter en kväll ute på stan, samtalade jag med en kompis sen många år, ett samtal som både handlade om vad som händer i världen, om Nordkoreas kärnvapenhot och om livet som det är här och nu. Det ena ledde över till det andra, att aldrig har det som sker därborta tett sig så främmande och abstrakt och att den känslan vuxit genom åren då vi börjat inse hur komplexa och mångskiftande även våra egna liv är. Hur ska man då kunna greppa världen därute, något som egentligen borde vara vår skyldighet när isarna smälter och diktatorer tar strupgrepp på världsfreden?
När vi var yngre engagerade vi oss men tiden och livet verkar obehörligen ha fört oss allt längre bort ifrån det. Och så inställde sig frågan som många har ställt sig före oss: "Skulle det inte bli mer av oss än så här?"
Efteråt har jag funderat lite över vårt samtal och försökt att se igenom den täta väven av tvivel. När allt kommer omkring blir det "alltid", på något vis, "mer än såhär." Är det inte vad erfarenheten säger om man ser tillbaka? Först kamp och engagemang, sen den obönhörliga väggen som ställer sig i vägen. Sedan ledsnaden, frustrationen, tvivlet och till sist ett sorts acceptans. Det är som det är. Och när man kommit därhän upplever man ett sorts lugn som kommer till en och livet fortsätter. Man upptäcker att något nytt öppnar sig inom de nya ramarna, där man kan låta livet gå vidare, att det känns friskt och öppet, men också med ett annat sorts soliditet. Krafterna kan koncentreras och flödar ut, inte som man en gång drömde att de skulle, utan på ett sätt som just har att göra med vår oförmåga att styra livet till fullo, men ändå likafullt.
Men det jag undrar är om man ska acceptera "den obönhörliga väggen" och om det att "förlika sig med livet" inte i själva verket är ett sorts uppgivenhet förklädd till mognad? Bara det att jag ställer mig frågan känns betryggande , för om den inte fanns skulle det måhända visa att jag stannat upp, men frågor söker sina svar och det borde peka framåt mot något som "alltid blir mer än såhär".
Kommentarer
Skicka en kommentar