Tankar om ett gammalt flyttblock i Svartådalen

Natten är slut men några värdefulla timmars sömn till hade jag önskat. Utifrån hörs koltrasten och radion spelar intetsägande musik, men tanken börjar snabbt att vandra när nattens töcken långsamt lämnar mitt medvetande.

Jag konstaterar att jag inte känner av gårdagens cykeltur i kroppen trots att den blev hela 46 km, om man får tro cykeldatorn. Det var en härlig vårdag igår. Idel solsken men motvinden blev till sin motsats när jag återvände från Skultuna via vägslinken mot Skerike. Man anade hur det började gro på åkrarna och blåsippor och tussilago syntes vid sidan av vägen. Jag trodde mig också  få syn på en sädesärla.

Ute i en hage fick jag syn på ett väldigt flyttblock, mycket större än de andra ute i markerna. Ett vittnesbörd om naturkrafterna och hur den väldiga isen ännu påverkar landskapet. En gång smälte den och lät klippblocket bli kvar just där för obegripligt länge sedan. En gång i tiden och kanske inte så länge sen, måste folk ha trott att det bodde troll i stenen och att en jätte en gång kastat dit den, kanske i vanmäktig vrede över en kyrkas helgade malmklockstoner. Det fanns en tid innan bygden blev kristen. Kanske är det vad som återspeglas i sägnerna om jättekasten, att kristendomens införande kantades av motsättningar, men troligare är väl att man ville få en förklaring till varför en sten som denna hade hamnat just i denna hage, inte långt från Svartån. Att vara människa är ju bland annat att söka förklaringar även till det absurda och till synes obegripliga.

Och även om jag fått lära mig om inlandsisen är inte heller jag säker på att jag verkligen förstår. Ibland undrar jag om inte det mänskliga psyket är bättre anpassat till jättar och asagudar än till abstrakta resonemang om naturkrafternas spel. Vi är, när allt kommer omkring, så mycket mer än vårt förnuft.
  

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gubbio, staden där en ilsken varg blev en "broder".

Bild
Palazzo dei Consoli, Gubbio, Umbrien, Italien, juli 2008 Det börjar bli några år sedan jag gjorde min första rundresa i Umbrien. År 2008 kom jag till staden Gubbio, i den östra delen av regionen. Jag minns doften av tryffel när jag kom in på hotellet där jag tog in, som också hade en inte alldeles oäven restaurang. Jag åt någon form av gräddig fylld pasta med tryffelsmak och drack en lokal italiensk öl till maten. Himlen var grå, luften kvav. Av Gubbio har jag egentligen inte så många minnen, men doften tryffel och min första fina lunch i staden minns jag. Jag minns också en kvinna som ägde en bokhandel och som jag pratade litteratur med en lång stund. Hon berättade att hon läst mycket av Selma Lagerlöf och beundrade hennes berättelser. Själv lämnade jag hennes affär med ett exemplar av Dino Buzzatis novellsamling La boutique del mistero , som är en av de första skönlitterära böcker på italienska som jag klarade av att läsa utan större svårigheter. En favoritberättelse är fortfara
Läs mer

"En öppen stad,ej en befästad,bygger vi gemensamt. Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet".

Bild
Jag måste erkänna, trots att jag arbetar som svensklärare och ägnar rätt mycket tid åt böcker, mycket sällan läser poesi. Det är nog egentligen dumt, för god poesi kan ge oerhört mycket, några få koncentrerade rader kan ge uttryck för sådant som ibland inte kan fångas i betydligt längre texter, som är skrivna av mindre förfarna skribenter än de skickligaste poeterna. Rubriken till det här inlägget är de sista orden i den svenske poeten Ragnar Thouries dikt "Sundbybergsprologen, ett beställningsverk inför staden Sundbybergs 25-årsjubileum 1951. Den återspeglar förstås främst en annan tid, den beskriver bland annat en arbetare med unicabox som långsamt går hemåt från nattskiftet och på himlen har man kunnat börja se DC6:or flyga över himlen". Det är i början av "skördetiden", de svenska välfärdsåren stod för dörren, alltså en skördetid för reformer och framsteg tycktes det, en tid för "den öppna staden som byggs gemensamt". Sundbyberg blir i Thoursies
Läs mer

Om Tors fiskafänge

Bild
I dessa midvintertider, som föga inbjuder till långa upptäcktsfärder på cykel, blir dessa turer av ett annat slag, de sker på fantasins och kunskapens vägar, för äntligen tycks lusten att läsa ha kommit åter till mig. Denna morgon har jag återigen roat mig med att återvända till "Den poetiska eddan" och den fornnordiska mytologin, ett gammalt intresse som gång efter annan i mitt liv dyker upp i olika former. Vid Altuna kyrka, inte långt från Enköping, en bygd jag ofta men dock ovetande om detta cyklat igenom, avbildas på en runsten en berömd mytisk scen, som förekommer i en av eddadikterna, nämligen "Kvädet om Hyme". Den grovhuggna ristningen på stenen visar hur en man, som håller i en hammare, trampar igenom botten på en båt, medan ett väldigt odjur, en orm i form av stenens drakslingor, vältrar sig i smärta och vrede under havsytan. Det man ser på Altunastenen är scenen då Tor, under sitt fiskafänge med jätten Hyme, med hjälp av en krok agnad med ett oxhuvu
Läs mer