Yarden och Och allt skall vara kärlek - reflektioner över läsningen av två böcker
Igår avslutade jag läsningen av Kristian Lundbergs bok Och allt skall vara kärlek (Ordfront Stockholm 2012) som är en fristående fortsättnin till Yarden - en berättelse. Den senare boken fascinerade mig och jag måste tillstå en viss begeistring, en bok om arbete, den sociala skuggsidan, om den personliga historiens betydelse och om insikter. En bok med tydliga politiska implikationer men mer än så, en bok om mänsklighet, om att vara människa och att inte få vara det. En bok som illusionslöst konstaterar att begreppet klass är en realitet. Allt detta skrivet på en poetisk, intensiv, bildrik prosa som inte borde lämna någon i tvivelsmål om att författaren även är en betydande poet. Just detta gör att det tycks som att han når längre mot "kärnan" än vad en renodlad socialrealist skulle göra.
Men med uppföljaren fick jag problem. Min blick och mina tankar ville inte följa med i läsningen, som till sist började kännas en smula mekanisk och nästan påtvingad. Men läste gjorde jag, säkert för att jag hoppades att någon glipa i den täta väven av ord skulle öppna sig. Kanske är språket inte så väldigt annorlunda än i Yarden men det kändes som att där fanns en vägg som jag inte kunde komma förbi. Kanske handlade det om trötthet, att jag helt enkelt läst mig "mätt" på den typen av texter och egentligen längtade efter något annat.
Och allt skall vara kärlek utspelar sig efter Yarden. Författaren har lämnat denna arbetsplats och har börjat grubbla om han verkligen skrivit rätt bok. Egentligen fanns något annat under ytan på texten, som han inte skrev. Och det var kärleken till K, en kvinna han lämnat 16 år tidigare, under en period i livet av kaos och missbruk. Han har gjort henne illa, det vet han. Han plågas av skuld inför sitt tidigare liv och försöker göra upp med det i sin nya bok. Den såriga relationen till föräldrarna, som också finns med i Yarden, med en paranoid mor och en frånvarande och föraktande far, tas upp igen. De egna tillkortakommandena likaså. Perioden på Yarden förstås som en resa till ett sorts "nollpunkt" för att kunna börja om. Slutsatsen blir att svaret finns i kärleken, som kan läka. Det är något oerhört och författaren uppehåller sig mycket vid att den egentligen är omöjlig, en "nåd", som orden inte räcker till för.
Trots att boken är en komplicerad ordväv, lika poetisk, om inte mer så än sin uppföljare, så frågar jag mig om det verkligen är så enkelt. Kanske avser inte författaren att säga det, men utifrån min ganska halvhjärtade läsning blev det min slutsats. Kanske beror det på min egen livserfarenhet, att jag och boken inte kunde mötas på rätt ställe. Ändå är jag säker på att det skulle kunna utvinnas en hel del ur den, men det är här jag måste stanna nu. Och dessa rader utelämnar förstås mycket av bokens innehåll, som forsätter att behandla arbetet, de papperslösas situation och att där finns formuleringar som stannar kvar, men som för mig blir ord som ganska direkt lämnar bokens sammanhang. Annat har jag säkert alldeles missförstått.
Men med uppföljaren fick jag problem. Min blick och mina tankar ville inte följa med i läsningen, som till sist började kännas en smula mekanisk och nästan påtvingad. Men läste gjorde jag, säkert för att jag hoppades att någon glipa i den täta väven av ord skulle öppna sig. Kanske är språket inte så väldigt annorlunda än i Yarden men det kändes som att där fanns en vägg som jag inte kunde komma förbi. Kanske handlade det om trötthet, att jag helt enkelt läst mig "mätt" på den typen av texter och egentligen längtade efter något annat.
Och allt skall vara kärlek utspelar sig efter Yarden. Författaren har lämnat denna arbetsplats och har börjat grubbla om han verkligen skrivit rätt bok. Egentligen fanns något annat under ytan på texten, som han inte skrev. Och det var kärleken till K, en kvinna han lämnat 16 år tidigare, under en period i livet av kaos och missbruk. Han har gjort henne illa, det vet han. Han plågas av skuld inför sitt tidigare liv och försöker göra upp med det i sin nya bok. Den såriga relationen till föräldrarna, som också finns med i Yarden, med en paranoid mor och en frånvarande och föraktande far, tas upp igen. De egna tillkortakommandena likaså. Perioden på Yarden förstås som en resa till ett sorts "nollpunkt" för att kunna börja om. Slutsatsen blir att svaret finns i kärleken, som kan läka. Det är något oerhört och författaren uppehåller sig mycket vid att den egentligen är omöjlig, en "nåd", som orden inte räcker till för.
Trots att boken är en komplicerad ordväv, lika poetisk, om inte mer så än sin uppföljare, så frågar jag mig om det verkligen är så enkelt. Kanske avser inte författaren att säga det, men utifrån min ganska halvhjärtade läsning blev det min slutsats. Kanske beror det på min egen livserfarenhet, att jag och boken inte kunde mötas på rätt ställe. Ändå är jag säker på att det skulle kunna utvinnas en hel del ur den, men det är här jag måste stanna nu. Och dessa rader utelämnar förstås mycket av bokens innehåll, som forsätter att behandla arbetet, de papperslösas situation och att där finns formuleringar som stannar kvar, men som för mig blir ord som ganska direkt lämnar bokens sammanhang. Annat har jag säkert alldeles missförstått.
Kommentarer
Skicka en kommentar