Kontroversiell musik en söndagskväll.
Det börjar kvällas...Mörker därute, kanske några stjärnor. Jag vet inte. Jag sitter vid datorn bakom fördragna gardiner. Kanske känner jag mig lite betryckt, jag bekymrar mig för någon, men tanken kan dessbättre stäva fritt under den här dagens sista timmar.
Musik, jag lyssnar på Richard Wagner (1813-1883), ouvertyren till hans första opera Rienzi med Staadskapell Dresden. Mäktigt och heroiskt. Att jag lyssnar har ingen annan orsak än att det är 200 år sedan kompositören föddes. Han är ingen favorit och jag är kluven. Jag kan känna dragningen till det storslagna och uppslukande, det "oceaniska" hos Wagner. Många talar om hans musik som "förförisk" och det kan säkert vara ett lämpligt adjektiv, även om jag själv skulle kunna använda ord som "totalitär" eller rent av manipulativ.
För egen del får han musik mig att känna mig lite illa till mods. Jag reagerar på den och det gäller inte allt man hör. Ingen skulle kunna beskylla Wagner för att vara "utslätad". Det jag hör hos honom är både en glöd och en isande kyla, tillsammans med det storslagna och uppslukande. Det är musik där man anar att man kan tappa kontrollen, en som för en dit man inte vill. Helst undviker jag honom. Jag känner förstås till hans historiska belastning, att han var antisemit, att Hitler beundrade och kanske rent av inspirerades av honom, att hans musik är bannlyst i Israel och att han trots allt hyllas som ett geni. Jag måste också erkänna att jag inte fördjupat mig i den omfattande debatt som finns om hans verk. Det jag vet är att hans musik gör mig ytterst ambivalent och att jag inser att personer med ytterst obehagliga åsikter kan vara stora begåvningar, som kans skapa något som trots allt måste kallas "kulturarv", att de inte kan eller bör ignoreras. Man måste trots allt förhålla sig till dem, eftersom de finns där och ofta hyllas.
Jag misstänker att min upplevelse av Wagners musik hänger samman med min kunskap om den. Om jag inte visste vilka som uppskattat den och vad han själv stod för, så kanske mitt sätt att lyssna hade varit annorlunda. Förförståelse är viktig för våra upplevelser och hur vi tolkar världen omkring oss och för mig verkar det som om Wagner är ohjälpligt "smittad" av det jag tror mig veta om honom och hans idéer. Nog hör jag det geniala i tonerna, även om mina öron inte är skolade, men jag hör det genom ett raster av det jag vet och det går inte att lägga bort.
Jag misstänker att jag inte kommer att bli "vän" med Wagners musik, men att jag säkert också fortsättningsvis kommer att känna både en rysning av obehag blandade med fascination inför det storslagna de gånger jag lyssnar till den.
 |
| Richard Wagner (1813-1883) |
För egen del får han musik mig att känna mig lite illa till mods. Jag reagerar på den och det gäller inte allt man hör. Ingen skulle kunna beskylla Wagner för att vara "utslätad". Det jag hör hos honom är både en glöd och en isande kyla, tillsammans med det storslagna och uppslukande. Det är musik där man anar att man kan tappa kontrollen, en som för en dit man inte vill. Helst undviker jag honom. Jag känner förstås till hans historiska belastning, att han var antisemit, att Hitler beundrade och kanske rent av inspirerades av honom, att hans musik är bannlyst i Israel och att han trots allt hyllas som ett geni. Jag måste också erkänna att jag inte fördjupat mig i den omfattande debatt som finns om hans verk. Det jag vet är att hans musik gör mig ytterst ambivalent och att jag inser att personer med ytterst obehagliga åsikter kan vara stora begåvningar, som kans skapa något som trots allt måste kallas "kulturarv", att de inte kan eller bör ignoreras. Man måste trots allt förhålla sig till dem, eftersom de finns där och ofta hyllas.
Jag misstänker att min upplevelse av Wagners musik hänger samman med min kunskap om den. Om jag inte visste vilka som uppskattat den och vad han själv stod för, så kanske mitt sätt att lyssna hade varit annorlunda. Förförståelse är viktig för våra upplevelser och hur vi tolkar världen omkring oss och för mig verkar det som om Wagner är ohjälpligt "smittad" av det jag tror mig veta om honom och hans idéer. Nog hör jag det geniala i tonerna, även om mina öron inte är skolade, men jag hör det genom ett raster av det jag vet och det går inte att lägga bort.
Jag misstänker att jag inte kommer att bli "vän" med Wagners musik, men att jag säkert också fortsättningsvis kommer att känna både en rysning av obehag blandade med fascination inför det storslagna de gånger jag lyssnar till den.
Kommentarer
Skicka en kommentar