De första raderna

Jag lever i en politisk förstämning, kanske rent av med ett groende tvivel på vad som är möjligt för oss människor . Ibland hörs röster som menar att vi i grunden är sociala, goda och hjälpsamma av naturen, att det var sådana vi en gång vandrade ut över savannen. Men en gång inhägnade någon ett stycke mark och kallade det för "sitt". Det var det som Rousseau menade inträffade när det mänskliga eländet började med gränser, ägande, girighet och därur uppkomna konflikter, våld och förkonstling av livet. Men ändå hävdar några envist att vi fortfarande är sådana vi var när vi såg savannernas horisonter breda ut sig, att människan ännu är fri att återuppta sin gemensamma vandring mot framtiden, att det är omständigheterna, systemen, som är problemet. Men min fråga (och h...

Luften är kylig och det smärtar en smula att andas in den när du trampar fram genom förvårskvällen mellan leriga fält där den smältande snön trots allt håller på att dra sig tillbaka. Hjulens dämpade krasande mot grus och stenar som bäddats in i den leriga grusvägen, avlägsen biltrafik och de ihärdiga talgoxarna är det enda som når ditt öra.  Solen har nu dragits ytterligare mot sin nedgångsplats någonstans i väster men strålar ändå med stor övertygelse från en blå men delvis disig himmel. Ännu märks inget av den kommande grönskan och kylan är ovanlig för att vara så pass långt fram på året. Plötsligt måste du stanna. Halsen är torr och benmusklerna kräver att få vila. Du dricker några klunkar av vatten som är isande kallt men också bär med sig en i...

Mörkret har sänkt sig över världen. Ute, trots morgontimman,  råder ett regnigt gråtöcken av ogenomträngliga molnmassor.  Genom fönstret syns hur en lätt vind får tallkronorna att röra sig. Trots att lägenheten vilar i ett varmt ljusdunkel känns det kallt. November fortskrider och tiden sitt obönhörliga lopp medan den möjliggör världens oro. Utan tid, ingen rörelse, ingen tillkomst och inget upphörande. Tiden är både det verkligaste och overkligaste av allt. Här är omvärlden fjärran. Larmet, skriken och undergångshotet är långt borta. Påståenden och tvärsäkra pip, kraxanden och vrål finns inte här. Det som är får vara vad det är utan att orden får röra vid dem. Att jag ändå skriver om detta får betraktas som en paradox som tjänar till bekräftelse. Som en tillvarons gyllenstrimma hörs toner, en stämma som om en inte härrörde härifrån, även om den utan tvekan gör det. En ädel glädjes värme  i glittrande vindlingar genom ett okänt landskap. Det är en durstämd orgelslinga ...

Därute härskar gråheten.  Tunga novembermoln trycker sig ned mot gatorna och husen därute. Det är tyst, det är mörkt, det är trots allt en sorts morgon. Du sitter där i tystnaden, i den grå begynnelsen, med något groende men också smärtande inom dig. Du har hört de andra rösterna så länge och trott dem vara naturlagar,  nödvändigheter, ovalbara och sanna. Men nu, när rottrådarna börjat nå den närande myllan, tystnar de en efter en och en annan, starkare och sannare erfars som en rörelse, en oro som virvlar från djupen upp mot ytan.

En morgon sent om hösten. Blåsten syns i träden utanför,  de böjer sig, svänger något men står kvar, som om de kämpade med att förbli där de  bestämt sig för att slå rot, trots att naturens makter just nu försöker få dem att vika. Men vindarna är svaga och rötterna starka, de är övertygade om sin plats och vad de ska vara; det som förankrar dem och ger träden näring just där de själva vill att de ska vara. Ingen ska tro något annat än att jag tänker vara som ett av dessa träd när jag nått så här långt i det här livet. Marken, min mylla, mina rötter i det som är jag, nu har de börjat nå dit där de kan få mest med näring.

Tidig morgon. Anläggningsarbeten i centrum, grävmaskiner och buller. En föregivet djupsinnig visa hörs på radion. Husfasaden på andra sidan gatan färgas rödaktigt av den uppgående solen, högt upp på en brungul yta under taken. Vinkeln solen skiner ned från blir snävare och snävare för varje dag som går. Mörkare tider har kommit. Kylan biter i händer och kinder. Det påminner om hur tidens flod ständigt rinner vidare medan allt pågår som det brukar. Vad det egentligen innebär förmår inga sånger sätta orden på men innerst inne vet vi...

Balans...Det som är lagom, inte för lite och inte för mycket, "intet till övermått" och "känn dig själv". Det låter kanske inte så spännande bortsett från det senare, men nog borde en som sannolikt lev åtminstone halva sitt liv känna sig själv? Jo, det gör man väl i mångt och mycket bortsett från att saker förändras och det är l kanske i spänningsfältet mellan det som har varit hittills och det som är på väg att ändras, som den som levat ett tag kan se att något måste göras för att det som är omkring en ska stämma bättre överens med det man vet sig vara. Just  nu arbetar jag på sådana förändringar. Det har jag nog gjort en tid men det finns sådant som är symboliskt och nog har andra innebörder än det verkar först. Just nu håller jag på att skala ned akvariehobbyn, en hobby som betytt mycket för mig de senaste åren och i tidigare perioder av livet.  Det jag upptäckte i våras var hur den kanske slukat väl mycket energi och att andra sidor av mig och mina intressen s...

En råkall söndagsförmiddag i september. Hjulen surrar mot grusvägarna, sprätter småsten och lera åt sidorna men asfalten sjunger. Lövfällning, en begynnande förmultnelse i luften, men sprakande färger syns genom diset. Turen för mig mot Tortuna, västmanländskt bondeland, åkrar, skogspartier och dungar.Där ligger ett litet samhälle med en vit tornförsedd kyrka. Tystnad råder när jag stannar upp för att dricka. Avlägsen trafik, något hundskall och så ett vinddrag genom luften. Då hör jag det, ett läte från en liten dunge björkar och andra lövträd höger om vägen. En gutturalt kraxande...Det kan inte vara något annat än en korp. Jag har hört det förut. Det är onda tider i världen, "eld och ursinne" hänger över den som ett damoklessvärd och barbariet verkar gripa kring sig, också i gynnade delar av världen där förnuftet egentligen borde ha större möjlighet att få råda. Väntar månne krigsguden Odens fåglar på föda? Det var så de gamla nordiska skalderna kallade de fa...

För arton år sedan började jag att studera vid Uppsala universitet.  Religionsvetenskap A-B, 40 p, hette kursen, som faktiskt var mitt sistahandsalternativ när jag skrev min ansökan. Det kom att visa sig att jag den hösten inledde en av mitt livs mest givande och faktiskt,  på lite sikt, lyckligaste perioder. Kanske ändå inte från början ändå...Jag gick med liv och lust, om det nu är det rätta uttrycket, in för studierna,  men det som först hände, trots mycket goda resultat, var ett jag stötte huvudet i väggen och det hårt och skoningslöst. Särskilt mycket lust var det inte i början men desto mer prestationsångest.  När ångesten lagt sig infann sig istället en glädjefylld upptäckarlusta och kanske också ett visst övermod. Lärdomar, teorier som "förklarade" verkligheten och människans andliga strävanden,  som tycktes upplösa dem i sina beståndsdelar,  som kanske, så tolkade, orimliggjorde dem. Sedan var det atmosfären...tystnaden och det tankfulla prassle...

Idag cyklade jag från Västerås till Enköping på små landsvägar mellan fält, bondgårdar och  kyrkor. Vädret var omväxlingsrikt, solsken, värme, svartgråa stackmoln och regn. Över fälten drillade lärkor och skriade svalor och tornseglare. Ymnig junigrönska, smörblommor och midsommarblomster. Mycket få bilar och nästan inga människor förutom några bönder i sina maskiner ute på fälten. Jämna och djupa andetag, asfalstens sjungande under cykelns hjul. Inga andra ljud än fåglarna, fartvinden och avlägsen trafik på landsvägarna bortom fälten och skogsdungarna. Därute på fälten ser man ibland stora högar med stenar. Antagligen har de lagts där sedan en bonde någon gång i tiden stött till dem med sin plog eller innan han börjat odla upp nya åkrar. Det är stenar som säkert med stor möda och hårt arbete samlats ihop för att göra bondens liv möjligt. Mitt ute i en åker ser jag på hemvägen en låg gräsklädd kulle. Jag vet inte varför den lämnats där, men kanske är det en forntida grav där nå...

Det har börjat bli varma dagar, solgassande himlar. Livets makter är på allvar på väg att marschera in i triumf. -Återigen, tänker du, och över din glädje far en skugga . En tyngd mitt i lättheten som i ett ögonblick blandas med den. Vemodet, var kommer det ifrån? Det nog ligger i tvetydigheten, i detta "återigen", i återkomsten och i det oundvikliga förklingandet.

Årets sista dagar Ur årstidsmörkret stiger solen upp. Det är skönt att snart definitivt befinna sig på årets "rätta" sida, när vi steg för steg går mot vår och sommar. Genom bussens fönster ser jag hur ljuset tilltar.  Naturligtvis märks det knappast än men det är skönt att veta vart vi är på väg, ett av de få tillfällen vi verkligen kan göra det. Det är förmiddag på Upplandsslätten men solen lyser ändå fortfarande matt men bländande från sin låga punkt på himlen.  Så här års faller det sig naturligt att bli lite allvarlig till mods. När året går mot sitt slut är det på sätt och vis en ny tid som börjar.  I många kulturer har nyåret firats bokstavligen som en nyskapelse av världen. Babylonierna reciterade skapelseeposet Enuma elish och konungen spelade guden Marduks roll i den rituella kampen mot urmonstret Tiamat. Ur kaos skulle världen skapas och ges en ny form, till en ordnad värld, ett kosmos. Riktigt så ser nog få på världen idag, men ändå är det lite som att nyår...

Jag återkommer ofta, märker jag, till tiden. Den finns som ett ofta återkommande tema i mina blogginlägg. Antagligen finns det få saker som både är så självklara som notoriskt svåra att förstå, rent av omöjliga. Jag är vaken fastän dygnet knappt passerat gränsen mellan natt och morgon. Då flyter tiden fram som en flod av gyttja, oändligt långsam och tung, knappt märkbart i rörelse. Andra gånger är det som att den inte alls existerade, det är som att man omärkligt förts från en början till ett slut utan att veta hur det riktigt  gått till. Att fördriva tiden. Jag funderar över uttrycket. När man fördriver något handlar det om att "jaga bort" det. Att driva bort tiden. Just nu, 04:00, när sömnen övergett mig som det verkar och jag driver med gyttjan, är det just vad jag försöker göra. Det hjälper något att skriva och jag vill skriva mig till sömns. Det jag som så ofta undrar över är om det är att använda den rätt och just nu, ja, i skrivande stund, ser jag det nog så. Men ...

Det är annandag jul. En svag vintersol lyser från himlen och får husfasadernas färger att intensifieras en smula. Himlen är ljusblå. Det märks att solen skiner från en låg punkt på himlen. Genom fönstret ser jag också grenarna av det paradisäppelträd som är planterat nära ingången till mina föräldrars bostad i Sala. Här har jag firat jul ännu en gång, i all enkelhet och jag vill nog inte ha det annorlunda, tid för vila, läsning och lite eftertanke. Julen är egentligen ingen stor sak för mig men den är välkommen.   Ibland måste tankarna få lämna det som mest närvarande. Ensamhet och tystnad behövs, men det är tvärtemot vad julen är därute omkring oss. Tempot höjs, förväntningar skruvas upp och var och en offrar tid, kraft och välbefinnande till de krafter som mer än annars under denna tid gör sitt bästa för att bemäktiga oss. Jag är därför glad över att för en aldrig så liten tid kunna stiga åt sidan de här dagarna för jag vet så väl hur annorlunda det kan vara. Att bevara någo...

Det värsta är över. Midvintersolståndet, årets mörkaste dag, har gått. Nu befinner vi oss äntligen på årets rätta sida även om det kommer att dröja någon tid innan ljuset kommer tillbaka. I januari kommer aningen om att tideerna har förändrats. De där minutrarna som växer till timmar som blir till allt mer av ljus. Det är som att ljuset flyttar in i en steg för steg. En annan livskänsla kommer. Att julen firas just nu är inte märkligt. Redan de gamle visste att mörkrets djupaste dagar skulle passeras. Mörkret, kylan och den synbara ofrukbarheten skulle förjagas, livets makter stärkas och bönfallas, äras och blidkas med offer. Mässande röster, sejdetrummor och goden som ropar: -Til ars ok friđar!, "till fred och årsväxt". I den nordiska årsnatten lät det kanske så för tusen och mer än tusen ...

Det är egentligen mycket märkligt. Vissa morgnar, de där som blir lite för tidiga och som fylls av en oväntad  vakenenergi, är det som alla ord ville sätta sig själva på pränt. Man får en märklig kontakt med det som vuxit under ytan, medvetet men kanske uppbrutet i fragment, som kikat fram under dagarna mellan bråten av tankeflöden. På morgonen, då allt är som lugnast, när mörkret ännu ligger  runt oss, då verkar det som att det är lättare att samla tankarna. Den här morgonen blev det en dikt, "Undantagen", en liten text som handlar om att mörker och tomhet i grund och botten är det normala i verkligheten, att våra liv, att varje liv är ett "undantag". Jag är omgiven av mörker i den tysta lägenheten och hör hur mina egna andetag som bryter tystnaden, en egentligen alldeles banal erfarenhet, men frågan är om ...

Ute hörs decembervinden slita i knutarna. Det är som mörkast nu. Dagarna blir som bäst halvhjärtade halvdagrar där skuggorna är långa och skarpa. Livet går på sparlåga, men tempot är lika högt som alltid. Det störtar sig fram trots vår inre långsamhet. Jag avslutar dagen med att skriva. Något i mig vill ut ur årtidsdunklet. Surfplattans kalla ljus i det mörka rummet och Sibelius dova stråkklanger följer mina trötta tankar. Livet bär in emot vinterns mörka djup och det är svårt  att tro på livets återkomst. Men om några dagar vänder det. Det är en visshet som inte bygger på känslor. Också sådant måste livet innehålla för att inte mörkret ska uppsluka det alldeles. Kanske gäller den även den yttersta decembernatten, den som nog inte har någon återvändo? Vi försöker betvinga årsnatten med tända ljus. Varmgul glädje mitt i förstelningen, den obesegrade solens och gudabarnets fester som till sist blev en och densamma. Det verkar som om livet behövde dem och att det var därför de uppst...

Nej, jag längtar inte utomlands i sommar.Det är märkligt hur man kan ändra sig. Efter många år på resa mellan städerna i Umbrien eller vandrande genom de stekheta gatorna i Rom så känns det som det får räcka ett tag. Egentligen är det märkligt att veta mer om det som är långt bort än det som ligger nära. Nu är det dags att vända blicken mot det som finns alldeles intill och som känts som så invant och självklart att jag inte ägnat det en tanke. Men så slog mig tanken att "det där var nog lite feltänkt", att det finns mycket som skulle förtjäna mer uppmärksamhet. Med tiden blir det väl också så att det där som ligger långt bort och verkar så annorlunda och lockande, visar sig vara något ganska enahanda. Det man har sett en gång har man till sist sett tio gånger, med små variationer och upptäckarglädjen har bytts ut mot för mycket värme, för trånga gränder och för många andra som jag. Då är det dags att göra något annat. Snart cyklar jag iväg mot Siljansbygden.

Himlen är grå men här och var syns solljuset genom blåa revor i molntaket. Vinden drar kallt från Långforsen. Några måsar hörs skria. På restaurangen, som en gång drevs av nykterhetsföreningen "Enighet" serveras tjeckisk öl och chilenskt vin till maten, som i alla fall till alldeles nyligen, producerats i närområdet. Jag fryser där jag sitter vid ett av caféborden utanför byggnaden och sätter mig vid ett bord nära disken. Gästerna är få. I bakgrunden spelas Rod Stewart som tolkar gamla standardmelodier. Ett sorts trivsam tristess, i skenet av ett ensamt värmeljus som står på mitt bord.     Jag är på en plats där jag varit många gånger. I kallbadhuset, kanske hundra meter bort, lärde jag mig simma som sjuåring. Enligt vad man berättat för mig trotsade jag kylan i luften och vattnet och simma lärde jag mig snabbt.   Hur länge sen var det? Om det stämmer att jag var sju så är det nu mer än trettio år sedan. Som vuxen är min entusiasm inför kalla bad begränsad och de...

Björksta kyrka, 5/5-2013 Jag är vid Björksta kyrka, inte så långt från gränsen till Enköpings kommun. Solen skiner och åkrarna har börjat gro. Lövsprickningstider. Lärkorna drillar över fälten och ovan dem cirklar en rovfågel.Vinden viner och på avstånd hörs böndernas vårbruk och avlägset trafikbrus. Marken vid den gamla medeltidskyrkan med sitt tillbyggda tegeltorn var en gång i tiden en ö i Mälaren. Sen dess har landhöjningen verkat och i den gamla sjöviken gror nu årets kommande skörd. Under bronsåldern ristade någon bilder av skepp och kanske något som skulle föreställa en vagn i klippan nedanför kyrkan. En gåta från historien. Vilka skepp var det? Kanske bilder av gudarnas farkoster, sådana som under en senare tid skulle kallas vid namn som Skidbladner eller Nagelfar, de dödas skepp som skulle föra dödsrikets invånare till den sista striden vid ragnarök? Men bronsålderns faktiska tro kan vi inte nå. Vi står här med våra gissningar. Jag känner vinden friska i och tar ännu e...