De första raderna

Aniaragymnasiet, smaka på ordet! En skola där man särsklt studerar svensk 1900-talslyrik eller har fina naturvetenskapliga utbilningar med inriktning mot rymdfart och astronomi? Det kunde man ju tro när man hör namnet, men nu kan det ju vara så att denna Göteborgsskola kan förtjäna sitt namn på andra sätt. Kanske är det rent av ett namn som borde ges till stora dela av de skolor som konkurerar på den svenska "kunskapmarknaden"? En del tyder på det. Vad är då problemet? Det har visat sig, sent om sider på läsåret, att man från skolans sida inte känt till att religionskunskap är ett kärnämne, ett som ska läsas av alla elever. Följden av detta "misstag" har blivit att eleverna antingen måste ta ett IG i kursen nu och läsa in den i höst eller läsa en "intensivkurs" på en vecka. Nämnas ska förstås att Aniaragymnasiet är en friskola, ett företag bland andra företag. Hur kan då den här skolan förtjäna ett så vackert namn? Aniara låter poetiskt och är ju namne...

Som många andra morgnar ögnar jag igenom tidningarnas nätbilagors ledarsidor. Den här morgonen fastnade ögonen på ett gammalt inlägg av Fredrik Virtanen, publicerat 2011-09-24 på aftonbladet.se med rubriken "Reinfeldt slår alla rekord i vulgaritet." Rubriken sticker ut, den är knappast särskilt nyanserad för att uttrycka sig milt. I artikeln uttrycker Virtanen sin saknad efter gångna tiders ledare, socialdemokratiska sådana får det lov att tilläggas, som besatt bildning och att det av dessa inte finns så många kvar i det offentliga rummet, möjligen med undanta av den då närmare 80-årige fd kulturministern Bengt Göransson. Han menar också att "ledare ska leda, visa förfining, peka ut vägen och vara smartare än medborgaren. De ska besitta storhet och att "folket förtjänar inget mindre."  I sin ledare ondgör sig Virtanen över en ny ledargeneration var främste representant är den moderate statsministern Fredrik Reinfeldt som artikelförfattaren kalla...

För inte så länge sedan offentliggjordes  Rädda barnens rapport om banfattigdomen i Sverige enligt vilken ca en kvartsmiljon barn i Sverige, alltså 250 000, lever under vad som kallas "ekonomisk utsatthet". Som fattiga har familjer beroende av försörjningsstöd samt hushåll bestående av en vuxen och en eller två barn med en inkomst på högst 11 424 respektive 17 470 kr. Mellan åren 2008 och 2009 ökade andelen fattiga barn från 11 till 13% och enligt professor Tapio Salonen, medförfattaren till rapporten, finns det ingenting som tyder på att utvecklingen skulle ha gått i motsatt riktning åren därefter då andelen familjer beroende av försörjningsstöd ökat under den tidsperioden. Det är vad som står att läsa i artikeln "Fattigdomen breder ut sig i fler barnfamijer" pubicerad i VLT, idag 15/3-2012 (TT).  Att endast, som statsminister Reinfeldt, hänvisa till konjunkturerna och finanskrisen, när man vill hitta en förklaring, är knappas...

 Nyligen fick jag ett mail från min vän Jonathan Swift d.y. Som vanligt hade han en del tänkvärda saker att säga, men det var lite svårt att veta om han var alldeles allvarlig. Att vår regering tycks vara det är nog alldeles säkert, men det var inte Mr Swift inte riktigt lika säker på. Här följer ett utdrag ur hans ganska långa och mångordiga mail. Läs och döm själva:  Sverige före 2007? Schlaraffenland, Pieter Bruegel d.ä  "Jag vill förstås fatta mig kort men för att ni ska förstå mitt anspråkslösa förslag så måte jag ge er en liten bakgrund:  Bara för några år sedan, dvs. före reformerna 2007, levde svenskarna i "Schlaraffenland", du vet det där sagolandet där ingen behöver arbeta och sparvarna kommer flygande stekta in i munnen på de lyckliga medborgarna. Visste du det? Om inte annat var det vad kungen meddelade i sitt tal till "svenskar hemma och i utlandet" för någon jul sedan. Men tyvärr går det ju inte för sig i verklighe...

Jag antar att ni har sett honom, en välklädd något tunnhårig medelålders man med en allvarlig och och lite sårad blick. Det är en man med en otacksam uppgift, för han gör rätt för sig, arbetar och sliter för andras skull och nu har folk visst börjat undra om de verkligen ska tacka honom för det. Allt har ju inte gått riktigt som det var tänkt. Fler än någonsin låter bli att ta ansvar för sig själva och det är några som har haft fräckheten att ställa kritiska frågor och det till just HONOM som verkligen bara försökt och uppmuntrat! Det gör ont i en när man ser honom och det är alltid väldigt synd om människor som är ledsna och missförstådda. Ingen förstår honom fast han tar ansvar, fast han vill att andra ska ta ansvar för sig själva och det är ju fint. Hur kan någon ställa så elaka frågor till honom när han bara vill väl? Alltså, folk som inte jobbar, man vet ju hur det är med dem!" "Ingen ska väl klandra mig för allt vad de inte gör?" tycks han säga mel...

Jag måste erkänna, trots att jag arbetar som svensklärare och ägnar rätt mycket tid åt böcker, mycket sällan läser poesi. Det är nog egentligen dumt, för god poesi kan ge oerhört mycket, några få koncentrerade rader kan ge uttryck för sådant som ibland inte kan fångas i betydligt längre texter, som är skrivna av mindre förfarna skribenter än de skickligaste poeterna. Rubriken till det här inlägget är de sista orden i den svenske poeten Ragnar Thouries dikt "Sundbybergsprologen, ett beställningsverk inför staden Sundbybergs 25-årsjubileum 1951. Den återspeglar förstås främst en annan tid, den beskriver bland annat en arbetare med unicabox som långsamt går hemåt från nattskiftet och på himlen har man kunnat börja se DC6:or flyga över himlen". Det är i början av "skördetiden", de svenska välfärdsåren stod för dörren, alltså en skördetid för reformer och framsteg tycktes det, en tid för "den öppna staden som byggs gemensamt". Sundbyberg blir i Thoursies ...