De första raderna

I dessa midvintertider, som föga inbjuder till långa upptäcktsfärder på cykel, blir dessa turer av ett annat slag, de sker på fantasins och kunskapens vägar, för äntligen tycks lusten att läsa ha kommit åter till mig. Denna morgon har jag återigen roat mig med att återvända till "Den poetiska eddan" och den fornnordiska mytologin, ett gammalt intresse som gång efter annan i mitt liv dyker upp i olika former. Vid Altuna kyrka, inte långt från Enköping, en bygd jag ofta men dock ovetande om detta cyklat igenom, avbildas på en runsten en berömd mytisk scen, som förekommer i en av eddadikterna, nämligen "Kvädet om Hyme". Den grovhuggna ristningen på stenen visar hur en man, som håller i en hammare, trampar igenom botten på en båt, medan ett väldigt odjur, en orm i form av stenens drakslingor, vältrar sig i smärta och vrede under havsytan. Det man ser på Altunastenen är scenen då Tor, under sitt fiskafänge med jätten Hyme, med hjälp av en krok agnad med ett oxhuvu...

Javisst, jag erkänner! Jag är verkligen en usel matematiker. Siffror ger mig närmast ett sorts ångest, i alla fall när de är för många och inte befinner sig där jag vill att de ska vara, men riktigt så illa utvecklat är inte mitt räknesinne, men ändå kallar jag det här inlägget för "Två gånger två är fem." Varför då? undrar säkert någon.   Orden kommer ifrån Dostojevskijs "källarmänniska" i boken En underjordisk dagbok (Lind & co, 2012, i översättnin av Barbara Lönnqvist) vars vindlande resonemang förbryllar och fascinerar. Det handlar om friheten och förnuftet, att vi människor är mer än rationellt kalkylerande, att vi ibland välj det som strider emot det sunda förnuftet och rent av på ett sätt som framstår som destruktivt. Människan är ingen "orgelpipa", menar källarmänniskan, vilket väl måste tolkas som att vi inte är stämda i en enda ton, att vi har ett val, att vi inte är predestinerade att alltid klinga samman med andra pipor i aldrig så vacke...

Det finns frågor av olika slag, sådana som ilar förbi i dagsstressen, sådana som handlar om att stilla sin nyfkenhet och det finns andra frågor som aldrig lämnar en, men som både har att göra med vardagsstressen, nyfikenhet och med livet självt att göra.För några dagar sedan skrev jag lite om Kristian Lundbergs bok Yarden, en berättelse (Östlings bokförlag Symposion 2009), som handlar om författarens tid som uthyrd arbetskraft till ett hårt, otryggt och närmast arbete i ett lastområde i Malmö hamn.  Det händer att själva formleringarna av en fråga finns kvar när man lägger ifrån sig en bok. "Vad är det som gör en människa?" är en sådan fråga som Lundberg ställer i sin bok. (Lundberg s 51). I Yarden beskrivs arbetet ofta med ord som visar att alienation , främlingskapet inför arbetet, är ett i högsta grad användbart begrepp även i våra dagar. Arbetet handlar bland annat om att flytta bilar från ett ställe till ett annat inom området, för vidare transport ut t...