"Två gånger två är fem."
Javisst, jag erkänner! Jag är verkligen en usel matematiker. Siffror ger mig närmast ett sorts ångest, i alla fall när de är för många och inte befinner sig där jag vill att de ska vara, men riktigt så illa utvecklat är inte mitt räknesinne, men ändå kallar jag det här inlägget för "Två gånger två är fem." Varför då? undrar säkert någon.
Orden kommer ifrån Dostojevskijs "källarmänniska" i boken En underjordisk dagbok (Lind & co, 2012, i översättnin av Barbara Lönnqvist) vars vindlande resonemang förbryllar och fascinerar. Det handlar om friheten och förnuftet, att vi människor är mer än rationellt kalkylerande, att vi ibland välj det som strider emot det sunda förnuftet och rent av på ett sätt som framstår som destruktivt. Människan är ingen "orgelpipa", menar källarmänniskan, vilket väl måste tolkas som att vi inte är stämda i en enda ton, att vi har ett val, att vi inte är predestinerade att alltid klinga samman med andra pipor i aldrig så vackert klingande ackord. Det är just friheten att välja det oväntade utanför ramarna som gör oss till människor. Förnuftet kanske "inte är mer än någon tjugondel" av vårt väsen.
Vad ska man säga om detta? Antagligen är det inte så märkvärdiga insikter, även om de kanske inte alltid har accepterats. Många har velat skapa den nya människan efter en idé. Det finns förmodligen inga samhällen i historisk eller modern tid som haft tankar om hur en "bra" människa bör vara. Förnuft, självkontroll och förmåga att tänka långsiktigt är förmågor som hållits högt i det moderna samhället, men samtidigt har det funnits motrörelser som hyllat njutning, hedonism och driftbejakelse. I det lilla handlar många mot bättre vetande mot den egna hälsan, vi äter fel, vi dricker för mycket och för starkt eller sött och vårdar oss inte tillräckligt om våra kroppar. Det är egentligen alldeles för uppenbart att det mänskliga inte bara är förnuft. Behöver det sägas?
Och de politiska konsekvenserna? Innebär detta att den som är "klokare" bör inskränka friheten för dem som inte är det? Nyligen föreslog en grupp cancerorganisationer att rökning på sikt borde förbjudas. Har de rätt? Hur mycket bör och ska en regering gå emot det som uppenbart är oförnuftigt i mänskligt beteende? Hur långt skulle man vara tvungen att gå i så fall för att stävja allt som skulle kunna vara skadligt? När går den kloka politiken över från att vara välfärdsbefrämjande och frihetsbejakande (frihet från lungcancer och en förtidig död) till att bli förtryckande och i "källarmänniskans mening" omänsklig? Jag har inte för avsikt att ge några snabba och lättvindiga svar här, för några sådana har jag inte, särskilt inte på de senare frågorna.
En annan fråga angår de styrande och hur mycket vi kan lita på att de alltid vill det som är förnuftiga? Det kan vi inte och det beror på perspektivet. En av de slutsatser som borde kunna dras av detta är att medborgarna måste kunna utkräva ansvar av makthavarna, men det har visat sig att i de samhällen där de styrande alltför mycket vela forma människan efter en idé har också de haft tendenser att bete sig oansvarigt och rent av destruktivt eller för att låna Dostojevskijs ord ställa till med "kaos, mörker och rena förbannelsen". (Dostojevskij 2012, s 44)
Att komma fram till några entydiga slutsatser av ovanstående är inte så alldeles enkelt, inte minst eftersom min läsning av Dostojevskijs text är selektiv och att jag säkert ryckt lös ett och annat ur sitt sammanhang. Jag tror att det handlar om att hitta avvägningar och att ständigt ställa sig frågor om viljan, vad som är mänskligt och vilka slutsatser vi som enskilda bör dra av det i våra egna liv, liksom att detsamma gäller för de människor som besitter någon form av samhällelig makt. Demokratin kanske är säkert en del av ett svar, men när man talar om den uppkommer också frågan om hur den egentligen ska definieras. Kanske kan vi börja med att fundera en smula över om inte "två gånger två ibland är fem" emellanåt hur mycket av detta vi kan bejaka för att inte inskränka det mänskliga inom oss.
Orden kommer ifrån Dostojevskijs "källarmänniska" i boken En underjordisk dagbok (Lind & co, 2012, i översättnin av Barbara Lönnqvist) vars vindlande resonemang förbryllar och fascinerar. Det handlar om friheten och förnuftet, att vi människor är mer än rationellt kalkylerande, att vi ibland välj det som strider emot det sunda förnuftet och rent av på ett sätt som framstår som destruktivt. Människan är ingen "orgelpipa", menar källarmänniskan, vilket väl måste tolkas som att vi inte är stämda i en enda ton, att vi har ett val, att vi inte är predestinerade att alltid klinga samman med andra pipor i aldrig så vackert klingande ackord. Det är just friheten att välja det oväntade utanför ramarna som gör oss till människor. Förnuftet kanske "inte är mer än någon tjugondel" av vårt väsen.
Vad ska man säga om detta? Antagligen är det inte så märkvärdiga insikter, även om de kanske inte alltid har accepterats. Många har velat skapa den nya människan efter en idé. Det finns förmodligen inga samhällen i historisk eller modern tid som haft tankar om hur en "bra" människa bör vara. Förnuft, självkontroll och förmåga att tänka långsiktigt är förmågor som hållits högt i det moderna samhället, men samtidigt har det funnits motrörelser som hyllat njutning, hedonism och driftbejakelse. I det lilla handlar många mot bättre vetande mot den egna hälsan, vi äter fel, vi dricker för mycket och för starkt eller sött och vårdar oss inte tillräckligt om våra kroppar. Det är egentligen alldeles för uppenbart att det mänskliga inte bara är förnuft. Behöver det sägas?
Och de politiska konsekvenserna? Innebär detta att den som är "klokare" bör inskränka friheten för dem som inte är det? Nyligen föreslog en grupp cancerorganisationer att rökning på sikt borde förbjudas. Har de rätt? Hur mycket bör och ska en regering gå emot det som uppenbart är oförnuftigt i mänskligt beteende? Hur långt skulle man vara tvungen att gå i så fall för att stävja allt som skulle kunna vara skadligt? När går den kloka politiken över från att vara välfärdsbefrämjande och frihetsbejakande (frihet från lungcancer och en förtidig död) till att bli förtryckande och i "källarmänniskans mening" omänsklig? Jag har inte för avsikt att ge några snabba och lättvindiga svar här, för några sådana har jag inte, särskilt inte på de senare frågorna.
En annan fråga angår de styrande och hur mycket vi kan lita på att de alltid vill det som är förnuftiga? Det kan vi inte och det beror på perspektivet. En av de slutsatser som borde kunna dras av detta är att medborgarna måste kunna utkräva ansvar av makthavarna, men det har visat sig att i de samhällen där de styrande alltför mycket vela forma människan efter en idé har också de haft tendenser att bete sig oansvarigt och rent av destruktivt eller för att låna Dostojevskijs ord ställa till med "kaos, mörker och rena förbannelsen". (Dostojevskij 2012, s 44)
Att komma fram till några entydiga slutsatser av ovanstående är inte så alldeles enkelt, inte minst eftersom min läsning av Dostojevskijs text är selektiv och att jag säkert ryckt lös ett och annat ur sitt sammanhang. Jag tror att det handlar om att hitta avvägningar och att ständigt ställa sig frågor om viljan, vad som är mänskligt och vilka slutsatser vi som enskilda bör dra av det i våra egna liv, liksom att detsamma gäller för de människor som besitter någon form av samhällelig makt. Demokratin kanske är säkert en del av ett svar, men när man talar om den uppkommer också frågan om hur den egentligen ska definieras. Kanske kan vi börja med att fundera en smula över om inte "två gånger två ibland är fem" emellanåt hur mycket av detta vi kan bejaka för att inte inskränka det mänskliga inom oss.
Kommentarer
Skicka en kommentar