Vad en enkel söndagslunch kan vara.

Solen som strålar in tillsammans med ett svalt luftdrag. Kyla, men snösmältning på vägarna i solen därute, precis som igår. På det sättet är det härliga tider.

Lite förstrött har jag ägnat morgonen åt att läsa och återigen kanske boken var av lite fel slag för en som just vaknat och som vill få tiden att räcka till mycket. Texten är krävande, poetisk, bildrik och med ett innehåll som både kräver inlevelse och vakna tankar. Orden passerar genom mina ögon och bara registreras halvt om halvt och förstås troligen inte till mer än en tredjedel. Något om att "vi inte äger vår berättelse" utan oundvikligen är sammantvinnande med dem som vi minns och som formade oss och de som kommer att minnas oss och som vi påverkat i livet, brinner till ett ögonblick som något jag borde fundera vidare på.  
   -Precis så, att leva utan eget minne eller utan sitt samhälles historia isolerar oss från oss själva och andra, tänker jag, utan att riktigt begripa vad jag menar. Och så är det ofta med mig.

Kanske är det meningslöst att läsa på det viset, men det säger nog en del om hur det kan vara, att något inom en, vad det nu är, vill ta del av något angeläget, vill beröras och få syn på något nytt, men att det som drar en mot ytan är starkare. Eller också är det tvärtom, att man vill gå under ytan på alltför många ställen samtidigt, något som bara leder till att spridda fragment av något skymtar genom ett medvetande som är alltför benäget att glömma också det som det vet borde få en chans att rota sig inom det. Eller är det ett sorts tillgjordhet inför en själv?

En dag väntar därute i solskenet. Jag ska strax hämta cykeln på verkstan och ge mig ut på en tur runt stan för att senare träffa min lilla guddotter och hennes familj. Det ser jag fram emot. Innan dess har jag ätit en lätt lunch, rårakor med kallrökt lax och sallad. Det var ont om potatis så jag drygade ut rakorna med rivna morötter. Hållfastheten blev sämre men smaken blev god, med en angenäm sötma som klingade samman väl med balsamvinägern och oljan till salladen. En god alkoholfri öl, dryckens svalka och den lätta beskan av humlen och det brödaktiga från malten, tar jag med mig när jag sätter mig vid datorn för att skriva.
   I denna alldeles enkla lilla lunch fanns just nu säkert mer att hämta än i de ord jag läst och som jag med all sannolikhet snart kommer att ha glömt bort. Man måste vara sann mot sig själv om man vill ta del av hemligheterna...