Vit rök över Petersplatsen
Igår kväll satt jag och mina italienska vänner B o B på Oliodeli och pratade. Vi var ganska trötta, kanske lite för mycket, för att vara riktigt spirituella, men det var länge sedan vi sågs, så det var ändå trevligt. Ute var det kallt, temperaturen hade snabbt börjat krypa ned mot och under -10 grader. Det är snart i mitten av mars månad och den ska ju gälla för att vara den första vårmånaden, men man kan ju ha sina tvivel.
Då får en av mina vänner ett sms från sin mamma, som bor i norra Italien, och säger: "- Ah, "la fumata bianca!". Det hade kommit vit rök ur den berömda skorstenen på det Sixitinska kapellet i Vatikanen, där nu en ny påve tydligen hae valts. Jag vet att B o B är måttligt förtjusta i påven och den katolska kyrkan, men att ett
påveval är en stor nyhet i deras hemland och i världen kan man inte missta sig på. Även jag, säkert för att jag är religionslärare, fick ett par sms från folk som tyckte att jag borde veta vad som hänt. Och naturligtvis tog jag emot nyheten med ett visst intresse.
Den valde, den argentinske kardinalen José Mario Bergoglio, visade sig, föga förvånande, vara en äldre herre, 76 år gammal, och bland det första som sades om honom var att han är konservativ i moralfrågor. Det brukar man få höra om påvar när det väljs och för de flesta i vårt land och många i världen är det inget positivt omdöme. Det började också snabbt cirkulera uppgifter om att den nye påven skulle ha samarbetat med militärdiktaturen i hans
hemland under åren 1976-1982. Men det dök också upp uppgifter om att den nye påven, som tagit sig namnet Franciscus, efter "Guds lille fattige" från Assisi", också är en man med ett enkelt ursprung, med enkla vanor, som åker tunnelbana, uppskattar fotboll, lagar sin egen mat och som talat starkt för de fattiga och deras rättigheter. Hans första framträdande inför massorna på Petersplatsen präglades också, enligt rapporterna, av ödmjukhet och rent av en smula humor. Påven Franciscus är också förste icke-europén som valts till ämbetet, något som en del menat skulle kunna göra att kyrkans ledning i någon mån bättre skulle återspegla kyrkans medlemmar, varav många lever i Latinamerika och andra, ofta fattiga länder, utanför vår världsdel.
Detta ser jag ifrån periferin, från ett djupt sekulariserat land där påvar främst är brinnande motståndare till aborter, homosexuella och som leder en organisation som dolt och sopat omfattande problem med sexuella övergrepp inom den egna organisationen under mattan. Det är ingen smickrande bild av den Katolska kyrkan som tyvärr också motsvaras av verkligheten. Det är bara att hoppas att efterträdaren till Benedictus XVI kommer att innebära någon
form av förnyelse. Bedömare letar efter tecken strax efter valet och påvens val av namn, Franciscus, har tolkats som att han skulle vilja göra kyrkan enklare, ödmjukare och närmare de fattiga, men det går förstås inte att dra några slutsatser av detta. För de flesta är han okänd och att vem han är kommer att visa sig med vad han faktiskt kommer att göra.
Att jag ändå valt att kommentera valet av ny påve beror på att världens minsta supermakt, Vatikanstaten, fått ett nytt statsöverhuvud. I världen finns idag 1,2 miljarder människor som är katoliker, de är alltså nästan lika många som det finns muslimer och bland dem finns förstås oerhörda olikheter. Det är något jag själv kan bekräfta utifrån de katoliker jag själv lärt känna. Vissa av dem har bara varit katoliker i en "kulturell mening" medan andra varit närmast fanatiska. Men ändå har den katolska kyrkan och
påven funnits där på något sätt, antingen som en auktoritet att följa eller som en att kritisera eller rent av ta avstånd ifrån. Även om man inte är troende katolik måste man förhålla sig till honom. Vad påven säger och tänker i väsentliga frågor har alltså betydelse. I Sverige är det lätt att tro att vårt sekulära samhälle är det normala, men i världen hör det till undantagen. Det får vi aldrig glömma och inte heller tappa vår respekt för de troende samtidigt som vi inte ska vara rädda för att ställa kritiska och avgörande frågor till dem och deras auktoriteter. Det ska bli intressant att se om Franciscus I kommer att bli en påve som kommer att stå för en öppen dialog med världen eller om han kommer att bli en som fortsätter att låsa positionerna.
Då får en av mina vänner ett sms från sin mamma, som bor i norra Italien, och säger: "- Ah, "la fumata bianca!". Det hade kommit vit rök ur den berömda skorstenen på det Sixitinska kapellet i Vatikanen, där nu en ny påve tydligen hae valts. Jag vet att B o B är måttligt förtjusta i påven och den katolska kyrkan, men att ett
Peterskyrkan i mars 2010 |
Den valde, den argentinske kardinalen José Mario Bergoglio, visade sig, föga förvånande, vara en äldre herre, 76 år gammal, och bland det första som sades om honom var att han är konservativ i moralfrågor. Det brukar man få höra om påvar när det väljs och för de flesta i vårt land och många i världen är det inget positivt omdöme. Det började också snabbt cirkulera uppgifter om att den nye påven skulle ha samarbetat med militärdiktaturen i hans
Peterskyrkan och påvepalatset, Franciscus nya bostad och arbetsplats |
Detta ser jag ifrån periferin, från ett djupt sekulariserat land där påvar främst är brinnande motståndare till aborter, homosexuella och som leder en organisation som dolt och sopat omfattande problem med sexuella övergrepp inom den egna organisationen under mattan. Det är ingen smickrande bild av den Katolska kyrkan som tyvärr också motsvaras av verkligheten. Det är bara att hoppas att efterträdaren till Benedictus XVI kommer att innebära någon
form av förnyelse. Bedömare letar efter tecken strax efter valet och påvens val av namn, Franciscus, har tolkats som att han skulle vilja göra kyrkan enklare, ödmjukare och närmare de fattiga, men det går förstås inte att dra några slutsatser av detta. För de flesta är han okänd och att vem han är kommer att visa sig med vad han faktiskt kommer att göra.
Att jag ändå valt att kommentera valet av ny påve beror på att världens minsta supermakt, Vatikanstaten, fått ett nytt statsöverhuvud. I världen finns idag 1,2 miljarder människor som är katoliker, de är alltså nästan lika många som det finns muslimer och bland dem finns förstås oerhörda olikheter. Det är något jag själv kan bekräfta utifrån de katoliker jag själv lärt känna. Vissa av dem har bara varit katoliker i en "kulturell mening" medan andra varit närmast fanatiska. Men ändå har den katolska kyrkan och
Kristus och St Andreas, statyer på Peterskyrkan |
Kommentarer
Skicka en kommentar