De första raderna

Inte så sällan funderar jag över tiden. Mina pretentioner är inte så stora, jag blir allteftersom allt mer medveten om min begränsning. Det är vid mina egna upplevelser det måste stanna. Där finns paradoxen, hur snabbt allting ilar förbi och den stora ledan som stannar upp tidens flöde, som förvandlar den från en dånande fors eller stormflod till en trög och lerfylld flodfåra på väg att torka ut. Här infinner sig ett vemod när tanken också snuddar vid den oundvikliga utmättheten, vid tidens ände. Men även här erbjuder forsens dån ett sorts tröst, att även ledans orsaker är tillfälliga.

Det mesta är kanske djupt meningslöst.  Det må glittra och överväldiga i stunden, det må uppröra och skria förtvivlat. I mängden av alla ögonblick förlorar det sig till sist  i den grå strömmen.  Man kunde lätt tro att meningslösheten skulle skrämma och fördystra,  men i insikten om den grå strömmen finns en befrielse. Man ser det efteråt, banaliteten i mycket av den oro som jagar igenom oss.

Ett ensamt ljus i stormens öga. Din värld är aldrig stilla, men det finns där.

I tidens gång finns både något skrämmande och tröstande. Du vet att du färdas mot mörkret, att du slungas obönhörligen genom dagarna. Du vet också att det du leds vid snart kommer att upphöra, även om det tycks dig som en evighet. Men varje övergång, varje förändring är ett steg mot en slutpunkt,  ett förklingande, en skymning som övergår i en natt bortom allt förnuft.

Det märkliga i att betrakta sig som ett livsspann. När gjorde jag det för första gången på allvar? Det kan vara ögonblickets förbisvepande insikt, mer sällan den blytunga tankens plåga. Lätthet, droppar av vemod när man finns mitt i flödet, det är nog mest då. Nyanserna. Hållpunkter och gestalter som förändrats, upplösts eller som gått upp i något annat obestämt. Det är då men ibland bara som ett kallt stråk i luften. Ett livsspann, inte längre ett uppslukande nu, med blicken höjd över varje enskild gatsten ett dis därframme där mörkret väntar och ett landskap som förvrids av avståndet när jag vänder mig tillbaka. Kanske halvvägs, kanske knappt det, kanske redan över gränsen mot den yttre änden.

Att avtäcka alla lager, om så bara flikvis, att se det som liknade en kärna bli till frågor och till rörelser ut mot periferierna, mot delvis okända riken Skikt på skikt, undflyende men ändå denna aning om den fasta marken Bländverkens makt trots insiktens klarhet, mosaiken av disparata element med mönstret som bara kan urskiljas av den som avlägsnat sig

I den tidigaste morgontimman Tystnaden som fjärmar intrycken, Som öppnar för det språk som den själv rymmer Som talar och som uppenbarar Andetag, orimliga men ändå självklara Kaskader av ljus, brutna färger genom  medvetandets prisma Bländande mörker och irrbloss av dansande färger Strukturer och växlande former Det obesegrade mörkrets ständiga nederlag Undantagen som triumferar med undrens självklarhet, som uppslukas, som upplöses, flammar till och som långsamt tonar bort

Svartalfers tid De kryper upp bland stenarna Genom dimmorna hörs väsningar och tjatter Skuggorna, små krumma och med spetsiga öron, Kalla vassa tänder hungriga på själ och hjärta Krypande, skuttande rullande, tuggande på kall rå fisk Svartalfers tid Bitska, lystna, drägglande Du står dem emot, för det finns en visshet, en visshet om att återuppstigningen genom nio världars mörker strax ska börja,

Du flackar mellan ögonblickets insikt och den förblivande illusionen, det bedrägliga i vars mitt du erfar en sanning som snuddar vid det overkliga.

Klarheten Skyarna som inte har upplösts men dragit bort, det friska mörkret Din undran är inte mindre men i ljusdunklet ser du tingen som de  är; uppenbara, till hälften dolda eller förborgade, som hemligheter och mysterier, som undflyr ordens fjättrande begränsning Där är varje nyans av dunkel och klarhet. Det är som en fjärran musik, som melodier som du inte kan följa en dunklets klarhet och ett klarhetens dunkel en skuggornas vetskap om skuggornas vara Bakom de mångfaldiga horisonterna finns ljuset bortom alla dessa drömda former; inga ljus utan skuggor, inga skuggor utan ljus

Höger eller vänster De ytliga skillnadernas spel Men du söker din värdighet inte av men i denna "verklighet" Detta är vad du börjat söka, en lampa i en nisch som ger ljus åt hela världen

Det regelbundna ljudet det oåterkalleliga det obarmhärtiga för varje ärlig tanke Du lyssnar genom mörkret, det är då det blir tydligt, det som ändå alltid sker. De gråa fälten, fjädermolnen och de sprakande lunderna Den krympande ljusvinkeln och din växande medvetenhet Morgnar som pekar mot mörkret  som själva är mörker mörker och avtagande med ett ljus som talar om mörker Det är här du är, vid din middagstid, en tidig morgon mitt i den självklara obegripligheten mitt i den innebördsmättade meningslösheten och den innebördslösa meningsfullheten som en låga på vandring från mörker till mörker med ett kämpande ljus som lyser  bland alla de andra

Verkligheten skulle ge vika Den givna verklighetens slut, tidens slut såsom vi känner den: Messianska riken, med eller utan Gud. Renheten, rättvisan, fullkomligheten. Frihet och ordning, livet sådant det var tänkt: Ett gentlemannaliv för alla med jakt på morgonen i tweed och kvällen i en rökrock av lättaste siden och med den ännu oljiga skiftnyckeln vilande bland hyllans lärda volymer De som drog bort från slaveriet gav andra till spillo, vigda till förintelse av "nödvändigheten", av nitälskans allsmäktiga röst till nackskott och svältens isande vindar. Revolutionernas omvittnade glupskhet Människan, varelsen bortom planritningarna: Att definiera och sätta hennes gränser. Att ordna hennes värld Att planera hennes liv, hennes väl, hennes frihet. Att bedra sig själv Platserna som drömdes Platserna i den ljusa framtiden, trädgårdsst...

Orsaker i kedjor utan avsikt En öppning ut och in mot rum utan ände Du finner dig själv där du söker motstånd, en gräns, en orsak, något att stanna upp vid, en yttersta grund, men där finns bara rymd. Det finns ingen förtvivlan, men du vet att hjärtats ögon är slutna och att själens öron låter sig fyllas av konstgjorda toner om drömda världar. Det är vad du egentligen vet. Du lever i ett "som om" vars overklighet döljs av dina inre dimmor. Ändå spanar du med klar blick mot något du hoppas på, bortom din starkaste insikt. Tomheten låter dig vara till trots allt, lika bra som något annat. Din egen osannolikhet, det tomma rummets orimlighet, livets stora  overklighet, det är där du finns. Att skygga för undret och förneka skräcken inför de öde djupen, att leva i gråzonernas skymningsland mellan de bl...

Förlikandets konst Att slutligen klättra ned till sig själv Att låta nederlagen vändas till acceptans och frihet Att kunna se skillnaden mellan den sunda insikten och begränsande illusionen. Du faller från solens höjd men planar ut strax ovan vattnen. Du stiger omärkbart och inser var du kan finna måttliga uppvindar, syresatt luft, en värmande sol och en vänskap med tyngdkraften. När du ser landskapen så nära undrar du om detta ska förbli din plats, begränsningens tristess, acceptansens leda och ett nederlag trots allt, att stanna här, bara vila ut och sedan börja stiga eller berikas  där du faktiskt hör hemma? Förlikandets konst, befrielsen i resignationen, livet som ett halvsant löfte om att till sist hitta ett hem? Är det vad som blir kvar, den nya grunden för lycka?

Du säger att du önskar dig det centrala, det som vilar på den yttersta Grunden. Där finns anspråk i lager som är transparenta för dig själv i tystnaden. Mayas slöja lättar när en stråle av något sannare tillfälligt rispar dess  självläkande men ömtåliga yta.

Du väntar genom timmarna Att vara vid ytan, att vilja sjunka, men ändå obönhörligt hållas uppe av ofrivilliga jetströmmar från bottnens källor. Tanken kan inte fatta greppet utan sveper runt i obestämda virvlar, en  malström av fragment som varken är närvaro eller frånvaro.

Medan motstridiga krafter samlas runt brännpunkten anar du nya nyanser som säger att det blivit sent på jorden.

Att mötas i begränsningen, är det där som all solidaritet börjar?

Är det för sent, det som aldrig fick börja "i tid"? Kan det lyfta som bara fått förkrympta vingar? Kan besvikelsen och misstron, som bäddats in i den bedrägliga acceptansen, bli till något oväntat, något efterlängtat som tyckts hopplöst för sent? Eller återstår bara fortsättningen?