De första raderna

En råkall söndagsförmiddag i september. Hjulen surrar mot grusvägarna, sprätter småsten och lera åt sidorna men asfalten sjunger. Lövfällning, en begynnande förmultnelse i luften, men sprakande färger syns genom diset. Turen för mig mot Tortuna, västmanländskt bondeland, åkrar, skogspartier och dungar.Där ligger ett litet samhälle med en vit tornförsedd kyrka. Tystnad råder när jag stannar upp för att dricka. Avlägsen trafik, något hundskall och så ett vinddrag genom luften. Då hör jag det, ett läte från en liten dunge björkar och andra lövträd höger om vägen. En gutturalt kraxande...Det kan inte vara något annat än en korp. Jag har hört det förut. Det är onda tider i världen, "eld och ursinne" hänger över den som ett damoklessvärd och barbariet verkar gripa kring sig, också i gynnade delar av världen där förnuftet egentligen borde ha större möjlighet att få råda. Väntar månne krigsguden Odens fåglar på föda? Det var så de gamla nordiska skalderna kallade de fa...

Idag cyklade jag från Västerås till Enköping på små landsvägar mellan fält, bondgårdar och  kyrkor. Vädret var omväxlingsrikt, solsken, värme, svartgråa stackmoln och regn. Över fälten drillade lärkor och skriade svalor och tornseglare. Ymnig junigrönska, smörblommor och midsommarblomster. Mycket få bilar och nästan inga människor förutom några bönder i sina maskiner ute på fälten. Jämna och djupa andetag, asfalstens sjungande under cykelns hjul. Inga andra ljud än fåglarna, fartvinden och avlägsen trafik på landsvägarna bortom fälten och skogsdungarna. Därute på fälten ser man ibland stora högar med stenar. Antagligen har de lagts där sedan en bonde någon gång i tiden stött till dem med sin plog eller innan han börjat odla upp nya åkrar. Det är stenar som säkert med stor möda och hårt arbete samlats ihop för att göra bondens liv möjligt. Mitt ute i en åker ser jag på hemvägen en låg gräsklädd kulle. Jag vet inte varför den lämnats där, men kanske är det en forntida grav där nå...

Igår kändes det som om värmen kommit tillbaka efter några dagars bortavaro. Det kändes härligt men min förkylning och heshet tog bort en del av tjusningen. Igår hade det varit en perfekt kväll för en längre cykeltur. Nu gäller det att hålla konditionen på topp med tanke på hur väl den kan komma att behövas i alla uppförsbackar och på alla motvindsdagar som kanske väntar på andra sidan länsgränsen, i Dalarna, om några veckor. Jag tror att jag är i hyfsad form efter en vår med flera längre utfärder, som inte känts alldeles oöverkomliga att genomföra. Mycket handlar om motivation, om vilja. Kroppen brukar ge efter om den lämnas åt sig själv. Impulser och tillfälliga känslor får inte styra en för mycket. En person jag känner, som gjort liknande cykelresor, har sagt att jag inte borde fokusera på målet utan på "att jag gör det jag gör". Jag vet inte om jag förstått det riktigt men det låter lite som att det som ger verklig kraft, om det nu är det hon menade, kan hittas om man ...