Med obestämd kurs, tanken som ilar...
När jag sätter mig framför datorn vet jag fortfarande inte om vad det här inlägget egentligen ska handla om och kanske är det så att jag borde ifrågasätta varför jag ens sätter mig här ändå. Men nu är det så att skrivandet i sig är något som drar mig till sig. Just nu känner jag mig hemma bland orden, i lusten att klä ord i tankar, att ge form åt det som ännu kanske rör sig strax under ytan. Det är nog i det sistnämnda som man ska försöka förklara den här texten, som har en obestämd kurs och som endast följer tanken som ilar. För det är just så det är.
Det är så jag ser på mitt skrivande. Skrivandet är ett sökande, det är ett försök att ge tankarnas och intryckens villervalla en konstruktiv form eller i alla fall en som inte längre endast är en kokande häxbrygd av oavslutade tanketrådar, känslor, impulser och associationer utan sammanhang och konsistens. Kanske är det så att skrivandet kan bidra till att hitta vägen framåt när jag, om sanningen ska fram, ibland tycker mig befinna mig i återvändsgränder eller deltar i ett spel som jag tror mig ha genomskådat och som det tär på självkänslan att finnas kvar i. Att ha tillgång till orden, formuleringarna och glädjen i ett kunna knyta an till vad andra skrivit, tänkt eller grubblat över, känns som ett privilegium. Och att jag har tiden att göra det just nu.
Dock vill jag inte stanna vid att skriva om mig själv. Det vore lite väl futtigt. Nej, den här morgonen har tanken varit på jakt, den har hakat fast vid saker nära och långt bort, men har inte förmått stanna upp vid någon av dem riktigt. Så här har det sett ut:
Jag vaknar upp och ser in i ett litet skrattande, glatt ansikte med två små tänder därnere, en blommig solhatt och kisande ögon, min lilla guddotters foto som hänger på väggen. Jag minns att jag besökte henne på dagis igår. Det var roligt, tänker, jag, innan tanken ilar vidare och det är förmodligen det mest väsentliga jag tänker den här morgonen.
Jag lyssnar på nyheter, men vad som händer i världen vet jag inte riktigt. Tydligen har "vänsterradikaler" i Syndikalisterna, någonstans i Stockholm, sålt arbetstillstånd illegalt till folk från latinamerika. Uteslutningar. Jag tänker något om skadeglatt om radikalernas självgodhet, om hur de "gapar" och "råmar" om etablissemanget och "tjuvsamhället" och så deltar en del av dem i sådana här skumraskaffärer. Det är de ju knappast ensamma om heller. En hel lokal samorganisation har blivit utesluten p.g.a handeln. Inget förvånar mig alls egentligen och tanken far vidare...
Jag läser en något pompös statusuppdatering på facebook av en f.d elev och aktiv SSU:are med något som mer eller mindre ser ut som ett citat av Göran Persson som talar om klassamhället: "Jag har sett det, växt upp i det. Jag hatar det." Jag suckar igen och tycker att orden inte riktigt klär den unge mannen och att han kanske borde vara lite mer "ekonomisk" med sina politiska inlägg på facebook. De är nämligen väldigt många och är kanske inte alltid de mest väl genomtänkta, om än säkert välmenta. Det får mig att tänka på mig själv i åldern strax före tjugoåren och det får mig också att sucka. Jag var likadan. Kanske är jag sådan fortfarande. Sen tänker jag på Göran Persson och ser honom framför mig sittande på Torps veranda i en för trång tweedkavaj och jägarhatt med fäderplym och med ett glas cognac i näven och ett sjävbelåtet flin. Där sitter "Herren" i all sin "härlighet och han säkert både "ser" och "hatar" klassamhället därifrån med en glöd som övergår mänskligt förnuft. Då blir jag riktigt ledsen en stund och tänker att socialdemokratin är ett "kört" projekt som gillar "affärsplaner" och talar samma ekonomska rotvälska som vilket borgerligt eller "tredjevägs-parti" som helst. Så leds tanken över mot alternativen och jag kommer snabbt fram till att det knappast är syndikalisterna.
-En ny "berättelse" behövs, tänker jag, men vilken det skulle vara vet jag inte. Jag tänker något vagt om miljön och klimatet, men jag ger upp den här tanketråden och får tag på nästa...
Jag dricker te och lyssnar återigen på en kantat av Bach. Den heter Komm süsse Todesstunde, alltså "Kom ljuva dödstimma" eller något sådant. Melodin är närmast smärtsamt vacker, sinnlig och ledsagas av mjuka och tröstande flöjter. Jag ser ett kyrkorum upplyst av otaliga ljus. Klingande värme genom råkylan och en sötaktig lukt av smältande vax. En countertenor sjunger. Jag förstår bara textens allra första ord och jag tänker:
- Så "uppmuntrande!" Sen försöker jag förstå hur man kunde skriva vackra och durstämda sånger om att längta efter döden eller kanske snarare "det eviga livet", som de flesta på Bachs tid faktiskt trodde på. Jag föreställer mig en höstlig gudstjänst i det gamla Tyskland. Folk i långa kappor och herrar i allongeperuker. En svartklädd präst. Rök står ut ur munnen på menigheten. Tandvärken och reumatismen ryter genom kropparna på många av de församlade. Där syns blek hy och det hörs envisa hostattacker. Någon döljer blodstänk i spetsnäsduken framför munnen. Många har gått före och man tänker på dem. Man känner hur lungsoten för en allt närmare dem och känner att värken bildar en outhärdlig men också ofrånkomlig del i det som kallas liv, jämmerdal eller ökenvandring. Det sanna livet börjar bortom döden och där finns ingen smärta och inga tårar vid en avlidens bädd. Det är därför man kan längta. Men det gör inte jag som lämnar fukten, blodhostan och höstdunklet, där den ljuvliga melodin bär iväg längtan till en annan värld in i vår tid. Jag är glad att jag inte är där och börjar fundera i än mer ostrukturerade banor.
Jag tänker på mat, räkningar och att jag har en del att göra: Frukost, läsa lite, gå upp. Packa väskan. Laga mat och ta i tu med lite praktiska bestyr. Jag har låtit blogginlägget leva sitt eget liv idag och det blev som det kunde bli.
Det är så jag ser på mitt skrivande. Skrivandet är ett sökande, det är ett försök att ge tankarnas och intryckens villervalla en konstruktiv form eller i alla fall en som inte längre endast är en kokande häxbrygd av oavslutade tanketrådar, känslor, impulser och associationer utan sammanhang och konsistens. Kanske är det så att skrivandet kan bidra till att hitta vägen framåt när jag, om sanningen ska fram, ibland tycker mig befinna mig i återvändsgränder eller deltar i ett spel som jag tror mig ha genomskådat och som det tär på självkänslan att finnas kvar i. Att ha tillgång till orden, formuleringarna och glädjen i ett kunna knyta an till vad andra skrivit, tänkt eller grubblat över, känns som ett privilegium. Och att jag har tiden att göra det just nu.
Dock vill jag inte stanna vid att skriva om mig själv. Det vore lite väl futtigt. Nej, den här morgonen har tanken varit på jakt, den har hakat fast vid saker nära och långt bort, men har inte förmått stanna upp vid någon av dem riktigt. Så här har det sett ut:
Jag vaknar upp och ser in i ett litet skrattande, glatt ansikte med två små tänder därnere, en blommig solhatt och kisande ögon, min lilla guddotters foto som hänger på väggen. Jag minns att jag besökte henne på dagis igår. Det var roligt, tänker, jag, innan tanken ilar vidare och det är förmodligen det mest väsentliga jag tänker den här morgonen.
Jag lyssnar på nyheter, men vad som händer i världen vet jag inte riktigt. Tydligen har "vänsterradikaler" i Syndikalisterna, någonstans i Stockholm, sålt arbetstillstånd illegalt till folk från latinamerika. Uteslutningar. Jag tänker något om skadeglatt om radikalernas självgodhet, om hur de "gapar" och "råmar" om etablissemanget och "tjuvsamhället" och så deltar en del av dem i sådana här skumraskaffärer. Det är de ju knappast ensamma om heller. En hel lokal samorganisation har blivit utesluten p.g.a handeln. Inget förvånar mig alls egentligen och tanken far vidare...
Jag läser en något pompös statusuppdatering på facebook av en f.d elev och aktiv SSU:are med något som mer eller mindre ser ut som ett citat av Göran Persson som talar om klassamhället: "Jag har sett det, växt upp i det. Jag hatar det." Jag suckar igen och tycker att orden inte riktigt klär den unge mannen och att han kanske borde vara lite mer "ekonomisk" med sina politiska inlägg på facebook. De är nämligen väldigt många och är kanske inte alltid de mest väl genomtänkta, om än säkert välmenta. Det får mig att tänka på mig själv i åldern strax före tjugoåren och det får mig också att sucka. Jag var likadan. Kanske är jag sådan fortfarande. Sen tänker jag på Göran Persson och ser honom framför mig sittande på Torps veranda i en för trång tweedkavaj och jägarhatt med fäderplym och med ett glas cognac i näven och ett sjävbelåtet flin. Där sitter "Herren" i all sin "härlighet och han säkert både "ser" och "hatar" klassamhället därifrån med en glöd som övergår mänskligt förnuft. Då blir jag riktigt ledsen en stund och tänker att socialdemokratin är ett "kört" projekt som gillar "affärsplaner" och talar samma ekonomska rotvälska som vilket borgerligt eller "tredjevägs-parti" som helst. Så leds tanken över mot alternativen och jag kommer snabbt fram till att det knappast är syndikalisterna.
-En ny "berättelse" behövs, tänker jag, men vilken det skulle vara vet jag inte. Jag tänker något vagt om miljön och klimatet, men jag ger upp den här tanketråden och får tag på nästa...
Jag dricker te och lyssnar återigen på en kantat av Bach. Den heter Komm süsse Todesstunde, alltså "Kom ljuva dödstimma" eller något sådant. Melodin är närmast smärtsamt vacker, sinnlig och ledsagas av mjuka och tröstande flöjter. Jag ser ett kyrkorum upplyst av otaliga ljus. Klingande värme genom råkylan och en sötaktig lukt av smältande vax. En countertenor sjunger. Jag förstår bara textens allra första ord och jag tänker:
- Så "uppmuntrande!" Sen försöker jag förstå hur man kunde skriva vackra och durstämda sånger om att längta efter döden eller kanske snarare "det eviga livet", som de flesta på Bachs tid faktiskt trodde på. Jag föreställer mig en höstlig gudstjänst i det gamla Tyskland. Folk i långa kappor och herrar i allongeperuker. En svartklädd präst. Rök står ut ur munnen på menigheten. Tandvärken och reumatismen ryter genom kropparna på många av de församlade. Där syns blek hy och det hörs envisa hostattacker. Någon döljer blodstänk i spetsnäsduken framför munnen. Många har gått före och man tänker på dem. Man känner hur lungsoten för en allt närmare dem och känner att värken bildar en outhärdlig men också ofrånkomlig del i det som kallas liv, jämmerdal eller ökenvandring. Det sanna livet börjar bortom döden och där finns ingen smärta och inga tårar vid en avlidens bädd. Det är därför man kan längta. Men det gör inte jag som lämnar fukten, blodhostan och höstdunklet, där den ljuvliga melodin bär iväg längtan till en annan värld in i vår tid. Jag är glad att jag inte är där och börjar fundera i än mer ostrukturerade banor.
Jag tänker på mat, räkningar och att jag har en del att göra: Frukost, läsa lite, gå upp. Packa väskan. Laga mat och ta i tu med lite praktiska bestyr. Jag har låtit blogginlägget leva sitt eget liv idag och det blev som det kunde bli.
Kommentarer
Skicka en kommentar