Gubbio, staden där en ilsken varg blev en "broder".

Palazzo dei Consoli, Gubbio, Umbrien, Italien, juli 2008

Det börjar bli några år sedan jag gjorde min första rundresa i Umbrien. År 2008 kom jag till staden Gubbio, i den östra delen av regionen. Jag minns doften av tryffel när jag kom in på hotellet där jag tog in, som också hade en inte alldeles oäven restaurang. Jag åt någon form av gräddig fylld pasta med tryffelsmak och drack en lokal italiensk öl till maten. Himlen var grå, luften kvav. Av Gubbio har jag egentligen inte så många minnen, men doften tryffel och min första fina lunch i staden minns jag. Jag minns också en kvinna som ägde en bokhandel och som jag pratade litteratur med en lång stund. Hon berättade att hon läst mycket av Selma Lagerlöf och beundrade hennes berättelser. Själv lämnade jag hennes affär med ett exemplar av Dino Buzzatis novellsamling La boutique del mistero, som är en av de första skönlitterära böcker på italienska som jag klarade av att läsa utan större svårigheter. En favoritberättelse är fortfarande Il cane che ha visto Dio, "Hunden som såg Gud" och den ruskiga I topi, "Mössen".

Den förstnämnda novellen får mig att associera till en vacker gammal helgonlegend som kopplas samman med staden, den om den helige Franciscus av Assisi och vargen från Gubbio.


Chiesa San Francesco, Gubbio, Umbrien

Gubbio tillhör inte Italiens mest kända städer, men den har satt sina avtryck. Det var där, så säger legenden, som den helige Franciscus av Assisi, hos sin vän Spadalonga, bytte sina världsliga kläder mot en enkel munkdräkt, en brun tunika med ett rep om livet, en av samma slag om 
franciskanermunkar bär än idag. Den är en symbol för enkelhet och hängivenhet i tron. Platsen där detta lär ha skett hittar man numera inuti kyrkan San Francesco.

Det var också i Gubbio, säger legenden, som helgonet räddade stadens medborgare från ett odjur, en glupsk varg som attackerade såväl människor som djur. Franciscus sökte upp vargen, kallade den för "broder" (Frate lupo = broder varg)  och lyckades utverka fred mellan den och stadens invånare. Om vargen lät bli att äta upp människor och djur skulle Gubbioborna förse den med mat. Vargen gick med på det och räckte fram sin kloförsedda tass för ett handslag med den helige mannen. Vargen levde sedan i fred med Gubbioborna i två år, blev vegetarian, varefter den dog av hög ålder och sörjdes mycket av invånarna i staden. Angelo Branduardi – Il Lupo Di Gubbio

Om detta kan man läsa i i I fioretti di san Francesco, en samling med korta berättelser om helgonet, skriven något hundratal år efter hans död år 1226. Det är en naiv berättelse på ytan, men den har fått mig att tänka. Kanske kan tolka den som att människan bör sluta fred med naturen, utan att för den skull göra avkall på sin särställning i den, som den enda (?) förnuftiga varelsen. I de kristna traditionerna berättas det inte så sällan om helgonens nära förhållande till skapelsen.

 Kanske ska berättelen tolkas allegoriskt på så sätt att den i själva verket skulle berätta om hur Franciscus bilägger konflikter, 
misstänksamhet och grymhet stadsborna emellan. I I fioretti står det att folket gick beväpnat, p.g.a sin rädsla för vargen, som om de fruktat en väldig strid. Det är svårt att tro att en varg så till den grad skulle ha hotat en stark och rik stadsstat som Gubbio. Vargen kanske skall ses som en symbol för mänskliga aggressioner, för fientlighet och grymhet och att  det var dessa som Franciscus förmådde lugna med sin predikokonst. Han varnade invånarna för synden och för dess konsekvenser innan han begav sig av för att tala med vargen, om vi får tro I fioretti. Om det är en rimlig tolkning vet jag inte men som många berättelser från de stora religionerna har berättelsen om helgonet och vargen en suggestionskraft som får en att associera, känna och reflektera. Kanske finns här rent av något att lära.

Att allegori och symbolik spelade en viktig roll under medeltiden är ju allmänt känt. Ett exempel på en annan litterär varg från denna tidsperiod är varginnan som jagade Dante genom den risiga skogen i inledningen av Den gudomliga komedin, en scen som föregår hans helvetesvandring tillsammans med Vergilius. Här lär vargen ha representerat påvedömet, som då ännu residerade i Rom, som än idag representerar staden på det symboliska planet. En varg behöver alltså inte alltid vara en varg i medeltida litteratur. Likaså menar den italienska historikern Chiara Furgoni i sin bok Vita di un'uomo:Francesco d'Assisi (Einaudi. Gli strozzi 2001) att helgonets berömda predikan för fåglarna inte nödvändigtvis måste tolkas som att Franciscus faktiskt gjorde just detta. Det verkar orimligt. Istället framför hon tanken att fåglarna, som på andra håll i allegoriska framställningar från medeltiden, ofta får symbolisera olika samhällsgrupper, inte minst de mindre bemedlade och fattiga. Att man valt att skriva om en predikan till fåglarna skulle, menar Furgoni, kunna tolkas som att författarna ville tona ner eller dölja det faktum att helgonet, som aldrig vigdes till präst, trots detta ägnade sig åt att predika till folket, något som ansågs vara högst kontroversiellt.

I Gubbio tillbringade jag två dagar. Det var knappast de mest inspirerande dagarna jag upplevt i Italien. Staden är egentligen ganska trist, även om den är relativt vacker och har ett par 
minnesvärda byggnader som Palazzo dei Consoli och kyrkan San Francesco och en romersk amfiteater. När jag var där var det marknad. Den var trevlig att ströva runt på. Där såldes allt från ost, charkuterier, köksredskap och till och med guldfiskar.I efterhand är det nog doften av tryffel och legenden om Franciscus och vargen som jag minns bäst av staden. 

Den romerska amfiteatern i Gubbio