Det som skiftar i färg och form, i ljus och i skugga.

En kylig luftström anas från mitt öppna fönster. En dammig jordglob skymmer utsikten genom vädringsfönstret, men därute på kullen utanför mitt fönster ser jag snön som ligger mellan träden. Det syns att det varit varma dagar, det glittrar av fruset smältvatten från dess yta. Träden står kala, ingen snö täcker deras grenar. Där snön varit som tunnast är marken bar. Det är svårt att säga var året befinner sig, ljuset och kalendern säger en sak, liksom snön, som nyss fick smälta, medan den kalla luften genom fönstret säger något annat.

Det är lördag. En ledig dag. Mina tankar får vandra som de vill där jag sitter framför datorn. Det är som att jag, som alltid i sådana stunder, behöver ett "preludium" innan jag kan komma till sak, men det är ingenting därute som leder över till detta. Jag har läst denna morgon, vad är mindre intressant just nu, en ganska krävande text, poetisk, full av bilder, förtätad och som vill vara angelägen, både personlig och allmängiltig på en gång. Det var kanske inte rätt läsning en sömndrucken morgon och mycket i texten förbigick mig säkert, men en sak stannade kvar, ordet "kalejdoskopisk", att det är omöjligt att ge en entydig beskrivning eller förklaring av livet, att det i själva verket alltid blir till ett mångtydigt mönster av färger och former. Just så. Det är nog så man måste se det. Det blir kanske det minst illa formulerade svaret på de frågor man kan ställa.

Jag tänker ofta på detta och jag tycker mig se det mer och mer ju äldre jag blir. Det finns något man ser, upplever eller tänker. Det skiftar i färg och form, ljus och skugga.  Men ofta finns den där känslan att detta bara är en av alla de saker som skymtar förbi, att det med tiden blir allt uppenbarare att mycket, som under längre eller kortare tid, togs för en självklar del av verkligheten, inte längre är det, att saker börjar förlora sig i glömska eller att de kontakterpunkter som fanns mellan en själv och något annat börjar släppa en efter en, att det som blir kvar kan vara en saknad, accepterande eller likgiltighet. Till sist hör det till det förflutna. Platser, drömmar, intressen och människor, det är den väg många av dem tar.

Finns det något som inte har en sådan underton? Jag tror egentligen inte det, i alla fall inte när man stannar upp och försöker skaffa sig överblick. Då ser man att man färdats. Kanske finns det även en klang och en färg av vemod i glädjens ögonblick, men detta borde också fylla dem med något som är alldeles verkligt mitt i allt det som skiftar i färg, form, i ljus och i skugga.