Dagen efter...

Dagens tyngd vältrar sig med full kraft över mig så snart jag kommit hem. Det är första dagen efter ledigheten, en dag då jag bara känt mig till hälften närvarande. Var resten av mig tog vägen förblir oklart. Dagen har lunkat på, tiden har gått och det har jag varit tacksam över. Lektioner av tveksam kvalitet, men den som förväntades bli sämst blev det inte och skällde rejält på några som skulle slingra sig undan en uppgift. Jag är så trött på sånt. Uttryckte mig fränt och utan illusioner. Det lät till sist som att jag vunnit bataljen, men man vet ju hur det brukar bli. Varför i så fall bli arg så att svavlet nästan osar? Så fåfängligt det känns!

Därefter höll jag och "broder D" "andakt" på La Spagna, där vi fick slå oss ned vid vårt "stambord". Det var vad servitören faktiskt sade.  Stambordssnack följde, alltså allmänt dravel, väsentligheter blandade med humor av högst tveksamt slag och andra överlevnadsstrategier. Trevliga sådana. Pizza åts förstås,som ritualen bjuder, en Hawaii (vad annars?) och en vegetarisk(vad annars om det inte skulle bli en napolitana?), en dubbel espresso, lättöl och en stor cola, fast dryckerna i omvänd ordning förstås.
Väl hemma med stirrande blick och slutna ögonlock och liggande på sängen. Varmt te och fler onyttigheter, radio men ingen läsning, för till det räcker inte hjärnan till en kväll som denna.

Jag är glad att dagen snart är slut. Så känns det ofta dagen efter en ledighet. Utan stambordssnacket hade den rent av känts bortkastad. Som tur är brukar det ge med sig när den väl kommit till sitt slut.