Abruzzo, bland ginst och karga berg



Berg och blommande ginst

Ikväll får tanken ge sig ut på resa i minnet. Framför mig ser jag ett mäktigt bergslandskap, karga klyftor, snötäckta toppar och steniga 

backar bevuxna av gul blommande ginst och gult torkat gräs. Jag ser ålderdomliga byar och små städer med enkla, gråa och väderbitna hus och kyrktorn. De är byggda tätt tillsammans på 
bergens utlöpare och nere i dalgångarna. Där finns gyllengula åkraroch vingårdar. Jag befinner mig i Abruzzo, en av Italiens mindre  kända regioner, som ligger i trakterna öster om Lazio, där huvudstaden Rom ligger och som sträcker sig österut mot det Adriatiska havet.



Scanno, en liten bergsby i Abruzzo, juli 2006

Jag har varit i Abruzzo några gånger och tycker mycket om regionen. Den tillhör den italienska södern och är en relativt fattig trakt om man jämför med landets nordliga delar eller mer kända och välbesökta regioner som Toscana och Umbrien. Det finns något ursprungligt och lite råbarkat över Abruzzo, som domineras av höga bergskedjor. Det är ett område som ofta drabbats av naturkatastrofer, jordbävningar som ibland lett till en omfattande förödelse, som den som inträffade 1915 och som skördade tiotusentals offer och som omnämns i många av författaren Ignazio Silones böcker, varav de allra flesta utspelar sig i hans hemregion. Även år 2009, året efter mitt senaste besök, skakade marken och en väldig förödelse drabbade regionhuvudstaden L'Aquila med dödsoffer och en väldig förödelse som följd.

Av Abruzzo har jag många trevliga minnen. Regionens vackra och kärva landskap är en av många anledningar till att jag gillar Abruzzo. Vägen från staden Sulmona till bergsbyn Scanno är ibland hisnande  vacker när den höjer sig från dalgången upp emot de verkliga bergstrakterna. På vägen passerar man byar vars lägen, ibland tätt intill avgrunden, får en att förundras över att människor bemödat sig om att bygga dem.

 



Medan Sulmona är en vacker och vad det verkar rätt så välmående småstad med ca 20000 invånare, är Scanno en liten gråaktig by som ligger på en av bergens utlöpare. Där ligger husen tätt samman och förbinds av smala gränder och av trappor som löper upp och ned för sluttningarna. Trots sitt ganska kärva yttre är Scanno en vacker plats, med ett sorts skönhet som inte är insmickrande, men ändå tydlig. Kanske är vacker fel ord men det är som om byn hade vuxit fram ur själva naturen som omger den. Scanno är känd som en traditionell by där man fortfarande kan se gamla kvinnor klädda i sina mörka traditionella kläder, även till vardags och där äldre sedvänjor lever kvar.




Ett av mina starkaste minnen från Italien var sommaren 2008 när jag hade tillfälle att vara 
i Scanno när man firade "la festa di Santa Maria delle grazie", som firas första söndagen i juli. Mässor firas och processioner drar genom gatorna där bilden av Santa Maria della Grazie först bärs till kyrkan Santa Maria della Valle, där den får gästa den madonna som 

finns där. När festen kulminerar bärs helgonbilden tillbaka till sin hemkyrka. Blåsorkestrar spelar, kyrkklockor ringer och blandas med ljudet från sjungande och bedjande röster. Man hör äldre kvinnor be rosenkransbönen ledda av förebedjarnas megafonförstärkta röster. Människor kantar vägen och en del ansluter sig till processionen 

Madonnabilden återförs till sin hemkyrka, Santa Maria delle Grazie

tills Mariabilden slutligen nått till sin hemkyrka. På kvällen spelar en av blåsorkestrarna Carl Orffs Carmina burana och kvällen slutar med ett imponerande fyrverkeri som ekar mellan hus och berg.
Det är dags att gå hem genom den ljumma natten. Sorlet avtar alltmer och cikadorna hörs genom mörkret. Svarta skuggor flyger snabbt med djärva manövrer mellan husen. Fladdermössen är på jakt. Natten har kommit.

 





Natten har kommit till Scanno