Att möta någon som är väldigt liten
Igår träffade jag min guddotters lillebror för första gången. Han är fortfarande kvar på BB men får förmodligen komma hem med sin mamma idag. En liten stund igår fick jag hålla honom och jag måste erkänna att jag var lite rädd. Så liten, så ömtålig, det är så man tänker eller kanske ännu mer känner. Men det gick förstås bra. Han vilade tryggt i mina armar med huvudet i mitt armveck. Han såg trött ut, men kikade upp på mig och såg rätt så "allvarlig" ut med ett knubbigt och rödrosigt litet ansikte.
Jag minns när jag träffade hans storasyster för första gången när hon redan hunnit bli två veckor gammal. Detsamma var det då, men jag tror att jag var ännu mer försiktig och bekymrad när jag höll i henne. Det var svårt att föreställa sig att hon, snart två år senare, blivit en glad, stark, envis och mycket bestämd liten flicka som strängt pekar på golvet, där hon tycker att jag ska sitta, om jag råkat avlägsna mig för en stund. Jag vet att jag nog skämmer bort henne en hel del, men det finns få saker som känns så meningsfulla som att få vara med henne. På liknande sätt kommer jag säkert att tänka när hennes bror börjar närma sig sin tvåårsdag, men han kommer då att vara på god väg att bli en egen personlighet med sina särskilda drag och egenheter.
Det är svårt att redogöra för allt som man känner när man träffar ett så litet barn. Poeten Erik Lindorm skrev en dikt om det:
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?
"Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut."
Jag nöjer mig med detta som kommentar. Även om jag kanske inte bokstavligt såg mig själv i den lilles blick, så fanns säkert mycket av det andra där. Det är sällan jag blir rörd av texter på ett sätt så att jag reagerar fysiskt, men när jag, en kall marsmorgon 2013, läser den, känner jag en klump i halsen.
Jag minns när jag träffade hans storasyster för första gången när hon redan hunnit bli två veckor gammal. Detsamma var det då, men jag tror att jag var ännu mer försiktig och bekymrad när jag höll i henne. Det var svårt att föreställa sig att hon, snart två år senare, blivit en glad, stark, envis och mycket bestämd liten flicka som strängt pekar på golvet, där hon tycker att jag ska sitta, om jag råkat avlägsna mig för en stund. Jag vet att jag nog skämmer bort henne en hel del, men det finns få saker som känns så meningsfulla som att få vara med henne. På liknande sätt kommer jag säkert att tänka när hennes bror börjar närma sig sin tvåårsdag, men han kommer då att vara på god väg att bli en egen personlighet med sina särskilda drag och egenheter.
Det är svårt att redogöra för allt som man känner när man träffar ett så litet barn. Poeten Erik Lindorm skrev en dikt om det:
Lyckans minut
"Är det sant att jag håller ett barn på min armoch ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?
"Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut."
Jag nöjer mig med detta som kommentar. Även om jag kanske inte bokstavligt såg mig själv i den lilles blick, så fanns säkert mycket av det andra där. Det är sällan jag blir rörd av texter på ett sätt så att jag reagerar fysiskt, men när jag, en kall marsmorgon 2013, läser den, känner jag en klump i halsen.
Kommentarer
Skicka en kommentar