Det är en isig och solklar morgon i mars
Det är en isig och solklar morgon i mars. Det är kallt igen. Temperaturen har letat sig ned en bit under -10, men på gångstigarna utanför mitt fönster, nära den lilla dungen på kullen, ser man hur snösmältningen farit fram de senaste dagarna.
Jag ser inte fram emot att gå ut, men inom en timma är jag säkert snart på jobbet. En kopp te och en varm tröja får tjäna som skydd emot det som väntar. Det mesta är väntan nu, på att värmen ska komma tillbaka.
Som vanligt lyssnar jag förstrött på nyheterna. Två radioapparater står på och ger eko åt varandra. Det får vara så. Det är så världen kommer in i huset en morgon som denna, liksom på distans och med ett förvridet ljud. Det är inte mycket som går fram, men en del varslar om ofärd och annat är intetsägande. Nordkorea har hotat USA med en kärnvapenattack efter att FN antagit nya sanktioner mot landet. Ett mullrande tonläge, värdigt det kalla krigets kallaste dagar. Ingen tror att de skulle klara av det. Desperationen hos regimen lyser genom orden. Jag hoppas att dess dagar äntligen är räknade, men också att dess slut inte blir i ett radioaktivt eldhav, tillsammans med miljoner av liv.
Allt detta tänker jag liksom genom en sömnighetens kvardröjande slöja, utan något större engagemang. Det är ofta så man tänker om händelser i fjärran delar av världen, länder och sammanhang närmast framstår som fiktion. Ändå vet jag att det finns en verklighet bakom orden och människor bakom dem. Men en morgon som denna känns det mest som fjärran abstraktioner.
I mina tankar skymtar snarare dagen som ska komma. Den första lektionen som kanske orolig, nummer två , som jag har svårt att hitta inspirationen till och den tredje där jag hoppas att videokanonen fungerar, så att mina elever ska kunna se en film om Martin Luther Kings tal "I have a dream" och att de håller sig vakna istället för att dåsa på bänklocken. Det är nog det sistnämnda som är min dröm idag. Mina vyer är inte så stora även om världen försöker göra sin existens påmind.
Det är en isig och solklar morgon i mars och tiden tycks för tillfället ha stannat upp med årstiden.
Jag ser inte fram emot att gå ut, men inom en timma är jag säkert snart på jobbet. En kopp te och en varm tröja får tjäna som skydd emot det som väntar. Det mesta är väntan nu, på att värmen ska komma tillbaka.
Som vanligt lyssnar jag förstrött på nyheterna. Två radioapparater står på och ger eko åt varandra. Det får vara så. Det är så världen kommer in i huset en morgon som denna, liksom på distans och med ett förvridet ljud. Det är inte mycket som går fram, men en del varslar om ofärd och annat är intetsägande. Nordkorea har hotat USA med en kärnvapenattack efter att FN antagit nya sanktioner mot landet. Ett mullrande tonläge, värdigt det kalla krigets kallaste dagar. Ingen tror att de skulle klara av det. Desperationen hos regimen lyser genom orden. Jag hoppas att dess dagar äntligen är räknade, men också att dess slut inte blir i ett radioaktivt eldhav, tillsammans med miljoner av liv.
Allt detta tänker jag liksom genom en sömnighetens kvardröjande slöja, utan något större engagemang. Det är ofta så man tänker om händelser i fjärran delar av världen, länder och sammanhang närmast framstår som fiktion. Ändå vet jag att det finns en verklighet bakom orden och människor bakom dem. Men en morgon som denna känns det mest som fjärran abstraktioner.
I mina tankar skymtar snarare dagen som ska komma. Den första lektionen som kanske orolig, nummer två , som jag har svårt att hitta inspirationen till och den tredje där jag hoppas att videokanonen fungerar, så att mina elever ska kunna se en film om Martin Luther Kings tal "I have a dream" och att de håller sig vakna istället för att dåsa på bänklocken. Det är nog det sistnämnda som är min dröm idag. Mina vyer är inte så stora även om världen försöker göra sin existens påmind.
Det är en isig och solklar morgon i mars och tiden tycks för tillfället ha stannat upp med årstiden.
Kommentarer
Skicka en kommentar