Att tala italienska och att säga nej

Il Duomo i Milano, juli 2011

Igår på lunchrasten råkade jag stöta ihop med några italienare på jobbet. Tydligen hade den nya italienskläraren, som själv är från landet, startat ett nytt utbyte med en skola i Milano, något som jag bara hört rykten om. På skolans flaggstänger syntes dock bara den svenska flaggan och den spanska, eftersom en annan grupp elever och lärare också befann sig hos oss. Så är det ganska ofta på Carlforsska gymnasiet.

La Madonnina, en av Milanos symboler

Jag talar en del italienska, långt ifrån perfekt, men ändå tillräckligt bra för att kunna läsa skönlitteratur, om den inte är alltför svår och kan utan vidare föra hyfsade samtal  om det mesta och förstår faktiskt det allra mesta som sägs. Språket började jag lära mig för nästan tio år sedan nu med en kombination av studiecirklar och självstudier. Själv tror jag att de senare varit de mest betydelsefulla.

För mig blev det ingen lunch utan en kopp te i personalrummet och ett livligt samtal med Simona, som skolans lärare heter, och med Sergio och Elena från Milano. Det är svårt att minnas riktigt vad vi talade om, men det blev en del om den svenska skolan och hur vi arbetar med datorer. Jag förklarade vilka för- och nackdelar vi ser med den nya tekniken. Italienarna medgav att de inte kommit riktigt lika långt. Vi talade också om Milano, om föroreningar och att man tydligen stängt av delar av staden och, om jag inte missförstod det hela, hade infört någon form av trängselskatt.

Risotto alla milanese, Milano juli 2011

Jag gillar att prata italienska. Det är förstås nästan onödigt att säga, men det är något speciellt att känna att jag faktiskt har tillgång till orden och där jag inte har det oftast kan förklara vad jag menar på ett annat sätt. För mig hänger italienskan samman med entusiasm, för landet, språket och människor. Jag lärde mig språket av fri vilja och började när jag närmade mig de trettio. Entusiasmen kan ibland också bli till något mer konkret, något som hänger samman med själva talandet, något som i och för sig varierar mycket i Italien. Igår kom jag på mig själv med att "tala" med händerna och jag tog definitivt ut svängarna mer än mina italienska kollegor, som var ganska stillsamma i sina uttryck, något som vi också pratade om. Norditalienare skiljer sig en del från dem som kommer från sydligare trakter, konstaterade vi med Elenas sicilianska släkt som exempel.

Galleria di Vittorio Emanuele, Milano juli 2011

Det hela slutade med att jag fick frågan om jag ville följa med utbytesgruppen till Milano i maj och visst, om hjärtat skulle få råda, hade det blivit ett odelat ja. Frågan var förstås rätt smickrande och jag kunde inte ge något tydligt svar på en gång. Jag bad att få återkomma men jag sade också "mi piacerebbe tantissimo di andare in Italia questa primavera", alltså att "jag skulle uppskatta en resa till Italien i vår." Men innerst inne visste jag mycket väl att jag måste säga nej.

 Så varför säga nej? Det beror på flera saker. Jag har inte tid. Rättningsbördan kommer att växa stadigt efter påsklovet, med de nationella proven och hel del annat. En annan orsak är att redan är inblandad i ett utbyte  med Tyskland, även om det tagit en paus detta läsår. Framtiden är också lite oklar när det gäller formerna för detta. Vi på vård- och omsorgsprogrammet har dessutom nyligen skickat in en ansökan om bidrag till en planeringsresa till Uganda och jag tillhör en av dem som var med om att formulera ansökan. Det faller alltså på sin egen orimlighet att jag skulle kunna bli mer engagerad i skolans 


San Ambrogio, Milano 2011

internationalisering. Dessutom har jag känt en tid att jag måste ta det lite lugnare en period, för att komma ikapp mig själv. Det sista skälet är nog det viktigaste. Men att säga nej till Italien? Nej, det är nog trots allt bättre än att ställa till med problem för mig själv och i förlängningen för andra, även om det skär lite grand i hjärttrakten, för jag vet att mina kunskaper och erfarenheter skulle kunna vara till stor nytta. Men nu är det ju så att det som känns rätt inte alldeles säkert är detsamma som verkligen är rätt. Sånt går inte att bara bygga på impulser och på vad som känns tilltalande i ögonblicket, så redan någon timma senare skrev jag ett mail till Simona och den här gången talade jag klarspråk. Och visst, jag gjorde det delvis med ett tungt hjärta, men som ändå vägde väldigt lätt.