De första raderna

Luften är kylig och det smärtar en smula att andas in den när du trampar fram genom förvårskvällen mellan leriga fält där den smältande snön trots allt håller på att dra sig tillbaka. Hjulens dämpade krasande mot grus och stenar som bäddats in i den leriga grusvägen, avlägsen biltrafik och de ihärdiga talgoxarna är det enda som når ditt öra.  Solen har nu dragits ytterligare mot sin nedgångsplats någonstans i väster men strålar ändå med stor övertygelse från en blå men delvis disig himmel. Ännu märks inget av den kommande grönskan och kylan är ovanlig för att vara så pass långt fram på året. Plötsligt måste du stanna. Halsen är torr och benmusklerna kräver att få vila. Du dricker några klunkar av vatten som är isande kallt men också bär med sig en inte alldeles angenäm bismak av plast men du behöver varje droppe du kan få. Vinden susar i träden i den allé du just passerat igenom men tystnaden, som de avlägsna ljuden endast förstärker, gör dig medveten för ett ögonblick. Tiden drar fr

I dessa midvintertider, som föga inbjuder till långa upptäcktsfärder på cykel, blir dessa turer av ett annat slag, de sker på fantasins och kunskapens vägar, för äntligen tycks lusten att läsa ha kommit åter till mig. Denna morgon har jag återigen roat mig med att återvända till "Den poetiska eddan" och den fornnordiska mytologin, ett gammalt intresse som gång efter annan i mitt liv dyker upp i olika former. Vid Altuna kyrka, inte långt från Enköping, en bygd jag ofta men dock ovetande om detta cyklat igenom, avbildas på en runsten en berömd mytisk scen, som förekommer i en av eddadikterna, nämligen "Kvädet om Hyme". Den grovhuggna ristningen på stenen visar hur en man, som håller i en hammare, trampar igenom botten på en båt, medan ett väldigt odjur, en orm i form av stenens drakslingor, vältrar sig i smärta och vrede under havsytan. Det man ser på Altunastenen är scenen då Tor, under sitt fiskafänge med jätten Hyme, med hjälp av en krok agnad med ett oxhuvu

Mörkret har sänkt sig över världen. Ute, trots morgontimman,  råder ett regnigt gråtöcken av ogenomträngliga molnmassor.  Genom fönstret syns hur en lätt vind får tallkronorna att röra sig. Trots att lägenheten vilar i ett varmt ljusdunkel känns det kallt. November fortskrider och tiden sitt obönhörliga lopp medan den möjliggör världens oro. Utan tid, ingen rörelse, ingen tillkomst och inget upphörande. Tiden är både det verkligaste och overkligaste av allt. Här är omvärlden fjärran. Larmet, skriken och undergångshotet är långt borta. Påståenden och tvärsäkra pip, kraxanden och vrål finns inte här. Det som är får vara vad det är utan att orden får röra vid dem. Att jag ändå skriver om detta får betraktas som en paradox som tjänar till bekräftelse. Som en tillvarons gyllenstrimma hörs toner, en stämma som om en inte härrörde härifrån, även om den utan tvekan gör det. En ädel glädjes värme  i glittrande vindlingar genom ett okänt landskap. Det är en durstämd orgelslinga som rör sig ge

Därute härskar gråheten.  Tunga novembermoln trycker sig ned mot gatorna och husen därute. Det är tyst, det är mörkt, det är trots allt en sorts morgon. Du sitter där i tystnaden, i den grå begynnelsen, med något groende men också smärtande inom dig. Du har hört de andra rösterna så länge och trott dem vara naturlagar,  nödvändigheter, ovalbara och sanna. Men nu, när rottrådarna börjat nå den närande myllan, tystnar de en efter en och en annan, starkare och sannare erfars som en rörelse, en oro som virvlar från djupen upp mot ytan.

En morgon sent om hösten. Blåsten syns i träden utanför,  de böjer sig, svänger något men står kvar, som om de kämpade med att förbli där de  bestämt sig för att slå rot, trots att naturens makter just nu försöker få dem att vika. Men vindarna är svaga och rötterna starka, de är övertygade om sin plats och vad de ska vara; det som förankrar dem och ger träden näring just där de själva vill att de ska vara. Ingen ska tro något annat än att jag tänker vara som ett av dessa träd när jag nått så här långt i det här livet. Marken, min mylla, mina rötter i det som är jag, nu har de börjat nå dit där de kan få mest med näring.

Tidig morgon. Anläggningsarbeten i centrum, grävmaskiner och buller. En föregivet djupsinnig visa hörs på radion. Husfasaden på andra sidan gatan färgas rödaktigt av den uppgående solen, högt upp på en brungul yta under taken. Vinkeln solen skiner ned från blir snävare och snävare för varje dag som går. Mörkare tider har kommit. Kylan biter i händer och kinder. Det påminner om hur tidens flod ständigt rinner vidare medan allt pågår som det brukar. Vad det egentligen innebär förmår inga sånger sätta orden på men innerst inne vet vi...