De första raderna

Det är en isig och solklar morgon i mars. Det är kallt igen. Temperaturen har letat sig ned en bit under -10, men på gångstigarna utanför mitt fönster, nära den lilla dungen på kullen, ser man hur snösmältningen farit fram de senaste dagarna. Jag ser inte fram emot att gå ut, men inom en timma är jag säkert snart på jobbet. En kopp te och en varm tröja får tjäna som skydd emot det som väntar. Det mesta är väntan nu, på att värmen ska komma tillbaka. Som vanligt lyssnar jag förstrött på nyheterna. Två radioapparater står på och ger eko åt varandra. Det får vara så. Det är så världen kommer in i huset en morgon som denna, liksom på distans och med ett förvridet ljud. Det är inte mycket som går fram, men en del varslar om ofärd och annat är intetsägande. Nordkorea har hotat USA med en kärnvapenattack efter att FN antagit nya sanktioner mot landet. Ett mullrande tonläge, värdigt det kalla krigets kallaste dagar. Ingen tror att de skulle klara av det. Desperationen hos regimen lyser ...

Den här morgonen stannar blicken på det som är alldeles nära. Jag tänker på viljan att göra skillnad. Det finns knappast någon som saknar den helt. Att göra skillnad ingår i det många uppfattar som något a det som gör livet meningsfullt. Jag är inget undantag. Med tidens gång drabbas man av insikter som kan göra ont, att man inte räckte till för det man egentligen ville, att kraften, begåvningen och engagemanget (och kanske den kallhamrade streberandan eller "sociala kapitalet") var större hos någon annan. Deras framgångar var inte så orättvisa eller i alla fall inte orimliga med tanke på att omständigheterna. Alla har inte heller "tur" på samma sätt. Man ser sina tillkortakommanden med friska nya ögon, men samtidigt gör det ont. Vilken skillnad har jag egentligen gjort och vilken kan jag egentligen göra? Tankar av detta slag tar både kraft, engagemang och säkert en hel del tankeskärpa ifrån en. Då kommer en annan insikt, att det bästa trots allt vore att leda o...

Nu på morgonen nåddes även jag av nyheten att Venezuelas socialistiske president, Hurgo Chvavez gått ur tiden, 58 år gammal i cancer. Jag vet egentligen inte varför jag ägnar ett blogginlägg om honom. Jag hade inga sympatier för hans politik, även om en del talade om att den lett till sociala framsteg i hans oljerika hemland. Andra talade om demokratiska brister, om en dominans av statsapparaten och om presidentens märkliga vänner i den internationella politiken, sådana som Irans president Ahmaddinejad och de kubanska kommunistveteranerna Fidel och Raúl Castro, vilkas land och system fått leva på nåder genom oljan från Chavez kranar. Kanske är det detta sistnämnda faktum som fick mig att ändå kasta ned några ord om den avlidne venezuelanske presidenten. Det finns många som antar att, om hans land, efter hans död, ändrar politisk inriktning, skulle det kunna leda till att stödet till Cuba avbryts och att den kommunistiska epoken på ön äntligen skulle få sitt välförtjänta slut. Jag...

Som många andra morgnar ögnar jag igenom tidningarnas nätbilagors ledarsidor. Den här morgonen fastnade ögonen på ett gammalt inlägg av Fredrik Virtanen, publicerat 2011-09-24 på aftonbladet.se med rubriken "Reinfeldt slår alla rekord i vulgaritet." Rubriken sticker ut, den är knappast särskilt nyanserad för att uttrycka sig milt. I artikeln uttrycker Virtanen sin saknad efter gångna tiders ledare, socialdemokratiska sådana får det lov att tilläggas, som besatt bildning och att det av dessa inte finns så många kvar i det offentliga rummet, möjligen med undanta av den då närmare 80-årige fd kulturministern Bengt Göransson. Han menar också att "ledare ska leda, visa förfining, peka ut vägen och vara smartare än medborgaren. De ska besitta storhet och att "folket förtjänar inget mindre."  I sin ledare ondgör sig Virtanen över en ny ledargeneration var främste representant är den moderate statsministern Fredrik Reinfeldt som artikelförfattaren kalla...

Dagens tyngd vältrar sig med full kraft över mig så snart jag kommit hem. Det är första dagen efter ledigheten, en dag då jag bara känt mig till hälften närvarande. Var resten av mig tog vägen förblir oklart. Dagen har lunkat på, tiden har gått och det har jag varit tacksam över. Lektioner av tveksam kvalitet, men den som förväntades bli sämst blev det inte och skällde rejält på några som skulle slingra sig undan en uppgift. Jag är så trött på sånt. Uttryckte mig fränt och utan illusioner. Det lät till sist som att jag vunnit bataljen, men man vet ju hur det brukar bli. Varför i så fall bli arg så att svavlet nästan osar? Så fåfängligt det känns! Därefter höll jag och "broder D" "andakt" på La Spagna, där vi fick slå oss ned vid vårt "stambord". Det var vad servitören faktis...

Det börjar kvällas...Mörker därute, kanske några stjärnor. Jag vet inte. Jag sitter vid datorn bakom fördragna gardiner. Kanske känner jag mig lite betryckt, jag bekymrar mig för någon, men tanken kan dessbättre stäva fritt under den här dagens sista timmar.  Richard Wagner (1813-1883) Musik, jag lyssnar på Richard Wagner (1813-1883), ouvertyren till hans första opera Rienzi med  Staadskapell Dresden. Mäktigt och heroiskt. Att jag lyssnar har ingen annan orsak än att det är 200 år sedan kompositören föddes. Han är ingen favorit och jag är kluven. Jag kan känna dragningen till det storslagna och uppslukande, det "oceaniska" hos Wagner. Många talar om hans musik som "förförisk" och det kan säkert vara ett lämpligt adjektiv, även om jag själv skulle kunna använda ord som "totalitär" eller rent av manipulativ.  För egen del får han musik mig att känna mig lite illa till mods. Jag reagerar på den och det gäller inte allt man hör. Ingen skul...

Jag låter tankarna löpa medan jag packar väskan för att åka hem. Det blev ändrade planer idag. Väl hemma blir det att uträtta några ärenden och ge sig ut på cykeln igen, för en tur runt stan. Till kvällen blir det rårakor, stekt fläsk och en mörk öl , läsning och kanske lite mer bloggande. Skriver detta för upplysnings skull alltså! I bloggosfären finns, som ni vet, "bara" väsentligheter, så jag rättar mig i ledet! Igår satt jag några sena kvällstimmar och läste turistsidor på nätet om olika ställen i Dalarna. Det var inte frågan om någon planering, det är för tidigt, men jag insåg att jag måste se till att gå med i Svenska turistföreningen, för att kunna bo lite billigare. Tanken har inte föresvävat mig ens tidigare. Jag skulle helt enkelt inte turista i Sverige, men nu är det dags på allvar. Jag har insett att jag har en del att ta igen. Några nya upptäckter blev det också, att Älvdalen bara ligger 37 km från Mora, alltså samma avstånd som mellan Sala och Västerås, so...