De första raderna

Balans...Det som är lagom, inte för lite och inte för mycket, "intet till övermått" och "känn dig själv". Det låter kanske inte så spännande bortsett från det senare, men nog borde en som sannolikt lev åtminstone halva sitt liv känna sig själv? Jo, det gör man väl i mångt och mycket bortsett från att saker förändras och det är l kanske i spänningsfältet mellan det som har varit hittills och det som är på väg att ändras, som den som levat ett tag kan se att något måste göras för att det som är omkring en ska stämma bättre överens med det man vet sig vara. Just  nu arbetar jag på sådana förändringar. Det har jag nog gjort en tid men det finns sådant som är symboliskt och nog har andra innebörder än det verkar först. Just nu håller jag på att skala ned akvariehobbyn, en hobby som betytt mycket för mig de senaste åren och i tidigare perioder av livet.  Det jag upptäckte i våras var hur den kanske slukat väl mycket energi och att andra sidor av mig och mina intressen s...

En råkall söndagsförmiddag i september. Hjulen surrar mot grusvägarna, sprätter småsten och lera åt sidorna men asfalten sjunger. Lövfällning, en begynnande förmultnelse i luften, men sprakande färger syns genom diset. Turen för mig mot Tortuna, västmanländskt bondeland, åkrar, skogspartier och dungar.Där ligger ett litet samhälle med en vit tornförsedd kyrka. Tystnad råder när jag stannar upp för att dricka. Avlägsen trafik, något hundskall och så ett vinddrag genom luften. Då hör jag det, ett läte från en liten dunge björkar och andra lövträd höger om vägen. En gutturalt kraxande...Det kan inte vara något annat än en korp. Jag har hört det förut. Det är onda tider i världen, "eld och ursinne" hänger över den som ett damoklessvärd och barbariet verkar gripa kring sig, också i gynnade delar av världen där förnuftet egentligen borde ha större möjlighet att få råda. Väntar månne krigsguden Odens fåglar på föda? Det var så de gamla nordiska skalderna kallade de fa...

Morgon...Jag ser ut från fönstret mot flödet av morgonpendlare på Stora Gatan. Det är en kylig morgon i början av oktober, en av årets kanske vackraste månader och mest anskrämliga, där den breder ut sig mellan den sista sensommaren i september och vinteraningarnas november. Flammande höstfärger och tröstlös gråhet, starkaste livskänsla och ledan vid densamma... Jag känner en angenämt bitter eftersmak i munnen. Framför mig står en urdrucken kopp cortado, en espresso med mjölk med ursprung på barerna i Spanien om jag förstått saken rätt. Mildare än ren espresso men kraftfullare än cappuccino eller latte. Den passar min morgon väl... I bakgrunden hör jag italiensk populärmusik och jag drar mig till minnes andra morgnar på resa söder om Alperna. Samma angenäma bitterhet i munnen nu som där och då och nog vill jag ...

Inte så sällan funderar jag över tiden. Mina pretentioner är inte så stora, jag blir allteftersom allt mer medveten om min begränsning. Det är vid mina egna upplevelser det måste stanna. Där finns paradoxen, hur snabbt allting ilar förbi och den stora ledan som stannar upp tidens flöde, som förvandlar den från en dånande fors eller stormflod till en trög och lerfylld flodfåra på väg att torka ut. Här infinner sig ett vemod när tanken också snuddar vid den oundvikliga utmättheten, vid tidens ände. Men även här erbjuder forsens dån ett sorts tröst, att även ledans orsaker är tillfälliga.

Det mesta är kanske djupt meningslöst.  Det må glittra och överväldiga i stunden, det må uppröra och skria förtvivlat. I mängden av alla ögonblick förlorar det sig till sist  i den grå strömmen.  Man kunde lätt tro att meningslösheten skulle skrämma och fördystra,  men i insikten om den grå strömmen finns en befrielse. Man ser det efteråt, banaliteten i mycket av den oro som jagar igenom oss.

Ett ensamt ljus i stormens öga. Din värld är aldrig stilla, men det finns där.

För arton år sedan började jag att studera vid Uppsala universitet.  Religionsvetenskap A-B, 40 p, hette kursen, som faktiskt var mitt sistahandsalternativ när jag skrev min ansökan. Det kom att visa sig att jag den hösten inledde en av mitt livs mest givande och faktiskt,  på lite sikt, lyckligaste perioder. Kanske ändå inte från början ändå...Jag gick med liv och lust, om det nu är det rätta uttrycket, in för studierna,  men det som först hände, trots mycket goda resultat, var ett jag stötte huvudet i väggen och det hårt och skoningslöst. Särskilt mycket lust var det inte i början men desto mer prestationsångest.  När ångesten lagt sig infann sig istället en glädjefylld upptäckarlusta och kanske också ett visst övermod. Lärdomar, teorier som "förklarade" verkligheten och människans andliga strävanden,  som tycktes upplösa dem i sina beståndsdelar,  som kanske, så tolkade, orimliggjorde dem. Sedan var det atmosfären...tystnaden och det tankfulla prassle...