De första raderna

I tidens gång finns både något skrämmande och tröstande. Du vet att du färdas mot mörkret, att du slungas obönhörligen genom dagarna. Du vet också att det du leds vid snart kommer att upphöra, även om det tycks dig som en evighet. Men varje övergång, varje förändring är ett steg mot en slutpunkt,  ett förklingande, en skymning som övergår i en natt bortom allt förnuft.

Det märkliga i att betrakta sig som ett livsspann. När gjorde jag det för första gången på allvar? Det kan vara ögonblickets förbisvepande insikt, mer sällan den blytunga tankens plåga. Lätthet, droppar av vemod när man finns mitt i flödet, det är nog mest då. Nyanserna. Hållpunkter och gestalter som förändrats, upplösts eller som gått upp i något annat obestämt. Det är då men ibland bara som ett kallt stråk i luften. Ett livsspann, inte längre ett uppslukande nu, med blicken höjd över varje enskild gatsten ett dis därframme där mörkret väntar och ett landskap som förvrids av avståndet när jag vänder mig tillbaka. Kanske halvvägs, kanske knappt det, kanske redan över gränsen mot den yttre änden.

Idag cyklade jag från Västerås till Enköping på små landsvägar mellan fält, bondgårdar och  kyrkor. Vädret var omväxlingsrikt, solsken, värme, svartgråa stackmoln och regn. Över fälten drillade lärkor och skriade svalor och tornseglare. Ymnig junigrönska, smörblommor och midsommarblomster. Mycket få bilar och nästan inga människor förutom några bönder i sina maskiner ute på fälten. Jämna och djupa andetag, asfalstens sjungande under cykelns hjul. Inga andra ljud än fåglarna, fartvinden och avlägsen trafik på landsvägarna bortom fälten och skogsdungarna. Därute på fälten ser man ibland stora högar med stenar. Antagligen har de lagts där sedan en bonde någon gång i tiden stött till dem med sin plog eller innan han börjat odla upp nya åkrar. Det är stenar som säkert med stor möda och hårt arbete samlats ihop för att göra bondens liv möjligt. Mitt ute i en åker ser jag på hemvägen en låg gräsklädd kulle. Jag vet inte varför den lämnats där, men kanske är det en forntida grav där nå...

Det har börjat bli varma dagar, solgassande himlar. Livets makter är på allvar på väg att marschera in i triumf. -Återigen, tänker du, och över din glädje far en skugga . En tyngd mitt i lättheten som i ett ögonblick blandas med den. Vemodet, var kommer det ifrån? Det nog ligger i tvetydigheten, i detta "återigen", i återkomsten och i det oundvikliga förklingandet.

Årets sista dagar Ur årstidsmörkret stiger solen upp. Det är skönt att snart definitivt befinna sig på årets "rätta" sida, när vi steg för steg går mot vår och sommar. Genom bussens fönster ser jag hur ljuset tilltar.  Naturligtvis märks det knappast än men det är skönt att veta vart vi är på väg, ett av de få tillfällen vi verkligen kan göra det. Det är förmiddag på Upplandsslätten men solen lyser ändå fortfarande matt men bländande från sin låga punkt på himlen.  Så här års faller det sig naturligt att bli lite allvarlig till mods. När året går mot sitt slut är det på sätt och vis en ny tid som börjar.  I många kulturer har nyåret firats bokstavligen som en nyskapelse av världen. Babylonierna reciterade skapelseeposet Enuma elish och konungen spelade guden Marduks roll i den rituella kampen mot urmonstret Tiamat. Ur kaos skulle världen skapas och ges en ny form, till en ordnad värld, ett kosmos. Riktigt så ser nog få på världen idag, men ändå är det lite som att nyår...

Jag återkommer ofta, märker jag, till tiden. Den finns som ett ofta återkommande tema i mina blogginlägg. Antagligen finns det få saker som både är så självklara som notoriskt svåra att förstå, rent av omöjliga. Jag är vaken fastän dygnet knappt passerat gränsen mellan natt och morgon. Då flyter tiden fram som en flod av gyttja, oändligt långsam och tung, knappt märkbart i rörelse. Andra gånger är det som att den inte alls existerade, det är som att man omärkligt förts från en början till ett slut utan att veta hur det riktigt  gått till. Att fördriva tiden. Jag funderar över uttrycket. När man fördriver något handlar det om att "jaga bort" det. Att driva bort tiden. Just nu, 04:00, när sömnen övergett mig som det verkar och jag driver med gyttjan, är det just vad jag försöker göra. Det hjälper något att skriva och jag vill skriva mig till sömns. Det jag som så ofta undrar över är om det är att använda den rätt och just nu, ja, i skrivande stund, ser jag det nog så. Men ...

Det är annandag jul. En svag vintersol lyser från himlen och får husfasadernas färger att intensifieras en smula. Himlen är ljusblå. Det märks att solen skiner från en låg punkt på himlen. Genom fönstret ser jag också grenarna av det paradisäppelträd som är planterat nära ingången till mina föräldrars bostad i Sala. Här har jag firat jul ännu en gång, i all enkelhet och jag vill nog inte ha det annorlunda, tid för vila, läsning och lite eftertanke. Julen är egentligen ingen stor sak för mig men den är välkommen.   Ibland måste tankarna få lämna det som mest närvarande. Ensamhet och tystnad behövs, men det är tvärtemot vad julen är därute omkring oss. Tempot höjs, förväntningar skruvas upp och var och en offrar tid, kraft och välbefinnande till de krafter som mer än annars under denna tid gör sitt bästa för att bemäktiga oss. Jag är därför glad över att för en aldrig så liten tid kunna stiga åt sidan de här dagarna för jag vet så väl hur annorlunda det kan vara. Att bevara någo...