De första raderna

Årets sista dagar Ur årstidsmörkret stiger solen upp. Det är skönt att snart definitivt befinna sig på årets "rätta" sida, när vi steg för steg går mot vår och sommar. Genom bussens fönster ser jag hur ljuset tilltar.  Naturligtvis märks det knappast än men det är skönt att veta vart vi är på väg, ett av de få tillfällen vi verkligen kan göra det. Det är förmiddag på Upplandsslätten men solen lyser ändå fortfarande matt men bländande från sin låga punkt på himlen.  Så här års faller det sig naturligt att bli lite allvarlig till mods. När året går mot sitt slut är det på sätt och vis en ny tid som börjar.  I många kulturer har nyåret firats bokstavligen som en nyskapelse av världen. Babylonierna reciterade skapelseeposet Enuma elish och konungen spelade guden Marduks roll i den rituella kampen mot urmonstret Tiamat. Ur kaos skulle världen skapas och ges en ny form, till en ordnad värld, ett kosmos. Riktigt så ser nog få på världen idag, men ändå är det lite som att nyår...

Jag återkommer ofta, märker jag, till tiden. Den finns som ett ofta återkommande tema i mina blogginlägg. Antagligen finns det få saker som både är så självklara som notoriskt svåra att förstå, rent av omöjliga. Jag är vaken fastän dygnet knappt passerat gränsen mellan natt och morgon. Då flyter tiden fram som en flod av gyttja, oändligt långsam och tung, knappt märkbart i rörelse. Andra gånger är det som att den inte alls existerade, det är som att man omärkligt förts från en början till ett slut utan att veta hur det riktigt  gått till. Att fördriva tiden. Jag funderar över uttrycket. När man fördriver något handlar det om att "jaga bort" det. Att driva bort tiden. Just nu, 04:00, när sömnen övergett mig som det verkar och jag driver med gyttjan, är det just vad jag försöker göra. Det hjälper något att skriva och jag vill skriva mig till sömns. Det jag som så ofta undrar över är om det är att använda den rätt och just nu, ja, i skrivande stund, ser jag det nog så. Men ...

Det är annandag jul. En svag vintersol lyser från himlen och får husfasadernas färger att intensifieras en smula. Himlen är ljusblå. Det märks att solen skiner från en låg punkt på himlen. Genom fönstret ser jag också grenarna av det paradisäppelträd som är planterat nära ingången till mina föräldrars bostad i Sala. Här har jag firat jul ännu en gång, i all enkelhet och jag vill nog inte ha det annorlunda, tid för vila, läsning och lite eftertanke. Julen är egentligen ingen stor sak för mig men den är välkommen.   Ibland måste tankarna få lämna det som mest närvarande. Ensamhet och tystnad behövs, men det är tvärtemot vad julen är därute omkring oss. Tempot höjs, förväntningar skruvas upp och var och en offrar tid, kraft och välbefinnande till de krafter som mer än annars under denna tid gör sitt bästa för att bemäktiga oss. Jag är därför glad över att för en aldrig så liten tid kunna stiga åt sidan de här dagarna för jag vet så väl hur annorlunda det kan vara. Att bevara någo...

Att avtäcka alla lager, om så bara flikvis, att se det som liknade en kärna bli till frågor och till rörelser ut mot periferierna, mot delvis okända riken Skikt på skikt, undflyende men ändå denna aning om den fasta marken Bländverkens makt trots insiktens klarhet, mosaiken av disparata element med mönstret som bara kan urskiljas av den som avlägsnat sig

Det värsta är över. Midvintersolståndet, årets mörkaste dag, har gått. Nu befinner vi oss äntligen på årets rätta sida även om det kommer att dröja någon tid innan ljuset kommer tillbaka. I januari kommer aningen om att tideerna har förändrats. De där minutrarna som växer till timmar som blir till allt mer av ljus. Det är som att ljuset flyttar in i en steg för steg. En annan livskänsla kommer. Att julen firas just nu är inte märkligt. Redan de gamle visste att mörkrets djupaste dagar skulle passeras. Mörkret, kylan och den synbara ofrukbarheten skulle förjagas, livets makter stärkas och bönfallas, äras och blidkas med offer. Mässande röster, sejdetrummor och goden som ropar: -Til ars ok friđar!, "till fred och årsväxt". I den nordiska årsnatten lät det kanske så för tusen och mer än tusen ...

Det är egentligen mycket märkligt. Vissa morgnar, de där som blir lite för tidiga och som fylls av en oväntad  vakenenergi, är det som alla ord ville sätta sig själva på pränt. Man får en märklig kontakt med det som vuxit under ytan, medvetet men kanske uppbrutet i fragment, som kikat fram under dagarna mellan bråten av tankeflöden. På morgonen, då allt är som lugnast, när mörkret ännu ligger  runt oss, då verkar det som att det är lättare att samla tankarna. Den här morgonen blev det en dikt, "Undantagen", en liten text som handlar om att mörker och tomhet i grund och botten är det normala i verkligheten, att våra liv, att varje liv är ett "undantag". Jag är omgiven av mörker i den tysta lägenheten och hör hur mina egna andetag som bryter tystnaden, en egentligen alldeles banal erfarenhet, men frågan är om ...

I den tidigaste morgontimman Tystnaden som fjärmar intrycken, Som öppnar för det språk som den själv rymmer Som talar och som uppenbarar Andetag, orimliga men ändå självklara Kaskader av ljus, brutna färger genom  medvetandets prisma Bländande mörker och irrbloss av dansande färger Strukturer och växlande former Det obesegrade mörkrets ständiga nederlag Undantagen som triumferar med undrens självklarhet, som uppslukas, som upplöses, flammar till och som långsamt tonar bort