De första raderna

Höger eller vänster De ytliga skillnadernas spel Men du söker din värdighet inte av men i denna "verklighet" Detta är vad du börjat söka, en lampa i en nisch som ger ljus åt hela världen

Det regelbundna ljudet det oåterkalleliga det obarmhärtiga för varje ärlig tanke Du lyssnar genom mörkret, det är då det blir tydligt, det som ändå alltid sker. De gråa fälten, fjädermolnen och de sprakande lunderna Den krympande ljusvinkeln och din växande medvetenhet Morgnar som pekar mot mörkret  som själva är mörker mörker och avtagande med ett ljus som talar om mörker Det är här du är, vid din middagstid, en tidig morgon mitt i den självklara obegripligheten mitt i den innebördsmättade meningslösheten och den innebördslösa meningsfullheten som en låga på vandring från mörker till mörker med ett kämpande ljus som lyser  bland alla de andra

Verkligheten skulle ge vika Den givna verklighetens slut, tidens slut såsom vi känner den: Messianska riken, med eller utan Gud. Renheten, rättvisan, fullkomligheten. Frihet och ordning, livet sådant det var tänkt: Ett gentlemannaliv för alla med jakt på morgonen i tweed och kvällen i en rökrock av lättaste siden och med den ännu oljiga skiftnyckeln vilande bland hyllans lärda volymer De som drog bort från slaveriet gav andra till spillo, vigda till förintelse av "nödvändigheten", av nitälskans allsmäktiga röst till nackskott och svältens isande vindar. Revolutionernas omvittnade glupskhet Människan, varelsen bortom planritningarna: Att definiera och sätta hennes gränser. Att ordna hennes värld Att planera hennes liv, hennes väl, hennes frihet. Att bedra sig själv Platserna som drömdes Platserna i den ljusa framtiden, trädgårdsst...

Orsaker i kedjor utan avsikt En öppning ut och in mot rum utan ände Du finner dig själv där du söker motstånd, en gräns, en orsak, något att stanna upp vid, en yttersta grund, men där finns bara rymd. Det finns ingen förtvivlan, men du vet att hjärtats ögon är slutna och att själens öron låter sig fyllas av konstgjorda toner om drömda världar. Det är vad du egentligen vet. Du lever i ett "som om" vars overklighet döljs av dina inre dimmor. Ändå spanar du med klar blick mot något du hoppas på, bortom din starkaste insikt. Tomheten låter dig vara till trots allt, lika bra som något annat. Din egen osannolikhet, det tomma rummets orimlighet, livets stora  overklighet, det är där du finns. Att skygga för undret och förneka skräcken inför de öde djupen, att leva i gråzonernas skymningsland mellan de bl...

Förlikandets konst Att slutligen klättra ned till sig själv Att låta nederlagen vändas till acceptans och frihet Att kunna se skillnaden mellan den sunda insikten och begränsande illusionen. Du faller från solens höjd men planar ut strax ovan vattnen. Du stiger omärkbart och inser var du kan finna måttliga uppvindar, syresatt luft, en värmande sol och en vänskap med tyngdkraften. När du ser landskapen så nära undrar du om detta ska förbli din plats, begränsningens tristess, acceptansens leda och ett nederlag trots allt, att stanna här, bara vila ut och sedan börja stiga eller berikas  där du faktiskt hör hemma? Förlikandets konst, befrielsen i resignationen, livet som ett halvsant löfte om att till sist hitta ett hem? Är det vad som blir kvar, den nya grunden för lycka?

Du säger att du önskar dig det centrala, det som vilar på den yttersta Grunden. Där finns anspråk i lager som är transparenta för dig själv i tystnaden. Mayas slöja lättar när en stråle av något sannare tillfälligt rispar dess  självläkande men ömtåliga yta.

Du väntar genom timmarna Att vara vid ytan, att vilja sjunka, men ändå obönhörligt hållas uppe av ofrivilliga jetströmmar från bottnens källor. Tanken kan inte fatta greppet utan sveper runt i obestämda virvlar, en  malström av fragment som varken är närvaro eller frånvaro.