De första raderna

Att förakta föraktarna, att avsky de som ser ett hot i den oväsentliga skillnaden, att se ned på dem som ser ned på de andra, är att sälla sig till deras skara. Det är dumheten hos den som säger sig hata dumheten, inkonsekvensen hos den som säger sig älska människan. Att se människan, där hon skyms av det som inte är "omänskligt", utan kanske bara av det "alltför mänskliga", det är vad Livets uppfordrande stämma kräver, för vet de som hatar egentligen, på djupet, vad de egentligen gör? Våra ögonflisor står ut som bjälkar från vår blick när vi föraktar den som inte kan se, som förblindas liksom vi, som låter blicken stanna vid det som syns på ytan. Till sist återstår trots allt ändå en människa.

Genom det öppna fönstret hörs sedan några timmar min mest högljudda granne, en sångglad koltrast. Det är lite kyligt och det bär emot att gå upp för den nya dagen, men samtidigt känner jag hur energierna samlas och motivationen stiger. Det handlar återigen om en dag med hårt arbete, främst med rättning av de nationella proven. Kanske har jag inte sovit tillräckligt men jag vill vara så effektiv jag kan. Bara att tänka så innan klockan blivit halv sju...   Det är valborgsmässoafton. Imorgon börjar maj månad. I år avböjde jag att hålla skolans vårtal. Anledningen var helt enkelt att jag gjort det tillräckligt och att jag tycker att det ska göras av någon som representerar skolan officiellt. Men våren ska firas och sjungas in och kanske bryter jag rättningsarbetet för en liten stund. Ute är det mulet trots den envisa morgonfågeln, men den gör vad den ska. Imorgon, påstås det, ska solen komma tillbaka. Då är det dags igen för en längre cykeltur i sällskap med mina vänner B o B...

Ljuset, som en stilla glöd genom nattkylan. En koltrast sjunger och det glimrar i Schumannpianots dunkel, en sång just när natten gett vika.

Natten är slut men några värdefulla timmars sömn till hade jag önskat. Utifrån hörs koltrasten och radion spelar intetsägande musik, men tanken börjar snabbt att vandra när nattens töcken långsamt lämnar mitt medvetande. Jag konstaterar att jag inte känner av gårdagens cykeltur i kroppen trots att den blev hela 46 km, om man får tro cykeldatorn. Det var en härlig vårdag igår. Idel solsken men motvinden blev till sin motsats när jag återvände från Skultuna via vägslinken mot Skerike. Man anade hur det började gro på åkrarna och blåsippor och tussilago syntes vid sidan av vägen. Jag trodde mig också  få syn på en sädesärla. Ute i en hage fick jag syn på ett väldigt flyttblock, mycket större än de andra ute i markerna. Ett vittnesbörd om naturkrafterna och hur den väldiga isen ännu påverkar landskapet. En gång smälte den och lät klippblocket bli kvar just där för obegripligt länge sedan. En gång i tiden och kanske inte så länge sen, måste folk ha trott att det bodde troll i s...

Att ena insikten med livet, att låta det inre och det yttre klinga samman, hjärtat med orden och gärningarna med livet till ett som är helt. Denna brustenheten och dessa glipor! Kanske finns det inget sannare än denna otakt, alla dessa dissonanser i ett från början brutet ackord. Att ändå vilja vara en ton i en stilla hymn under stjärnorna eller som en dansande våg i ett av eterns flöden.

Utanför råder solskensmorgon och även om kylan har mildrats vet jag att dess stickande friskhet kommer att kännas när jag snart lämnar mitt hem. Jag känner värmen från tekoppens ånga och doften av en nybryggd darjeeling. Smaken och värmen sprider sig i kroppen. På något vis behövs det aldrig så lite. Det är lätt, men ändå fylligt, något "blommande" och kanske lite bittert, men ändå inte oangenämt. Det är vad som händer om bladen får ligga i en aning för länge. Mig gör det inget. Jag vet också att solen numera känns genom den kylslagna luften och att min hy börjat, jag tycker mig ana det, få en lite annan lyster. Krafterna börjar samlas och tar sats...

Utifrån hörs en ensam koltrast genom kvällsdimman. Det är en röst som talar om att året äntligen har gått vidare, att den kalla årstiden är på väg bort. Jag sitter vid mitt fönster och ser ut mot dungen på den lilla kullen och mot husen på andra sidan gården. Dimma, ett vagt töcken gör att konturerna mjuknar ute i vårskymningen. Dagen lider mot sitt slut och tiden är tydlig och dagarna rinner snabbt bort. Åren går fort, men jag kan också känna hur dagar och timmar kan stanna upp och te sig eviga. Att tiden kan upplevas så olika och på samma gång är svårt att förklara, men det är så det är. Jag funderar över tiden. Den är ju förutsättningen för att något ska kunna ändras, den är antagligen kanske det mest bestämmande i livet, som utspinner sig mellan dåtiden, nuet och framtiden och där varje förlopp också brådskar mot sitt slut. Att tiden snabbt tycks rinna bort är ibland tröstande, men djupast sett är det en påminnelse om vart varje tidsrörelse och förändrin...